Jag trodde aldrig att jag frivilligt skulle gå ut med mitt namn på den här bloggen som från början var menad att vara "annonym", men allvarligt talat, hur annonym är en blogg där man har lagt ut bilder på sig själv?

Hej, här kommer nog för första gången en ordentlig presentation av vem som driver den här bloggen. Mitt namn är Camilla, men de flesta kallar mig Milla och har gjort det genom stora delar av min skolkarriär. Just nu är jag en 17årig liten filur som läser Naturvetenskap på gymnasiet, och som ägnar fritiden åt att träna ju-jutsu och spela tvärflöjt. Jag är också den sortens tjej som ibland lever lite för mycket innuti sitt huvud än utanför. Detta är dock för det mesta under de perioderna då livet är rätt händelselöst. De där dagarna som går till den grå massan, om ni förstår vad jag menar.

Enda sedan jag var ett litet barn har jag varit farscinerad av berättelser - ja enda sedan jag började läsa själv, och kanske redan innan dess. På lågstadiet var jag den som hittade på lekarna som jag och mina kompisar lekte (och jag kunde bli irriterad om de andra inte lekte "rätt", haha). Som nioåring visade min pappa mig hur man skrev saker i word och jag började skriva på en egen berättelse. Sedan den dagen var jag fast. Jag har påbörjat många sagor under mina år, men sällan avslutat dem. Med tiden började drömmen om att en dag lyckas slå igenom som författare växa sig fram, men jag slog alltid ned den genom att tänka att "det kommer aldrig att ske". Idag finns drömmen fortfarande kvar och den är starkare än någonsin tidigare. Jag har börjat inse att om jag någonsin vill nå dit så är det bara jag som kan göra det möjligt. Ingen annan kommer att göra det åt mig.

Med det här som bakgrund så kanske ni undrar varför jag inte sökte in till en författarlinje på gymnasiet. Tro inte att jag inte hade det i åtanke ett tag, men jag antar att jag i slutändan är rädd för att släppa allt och satsa fullt ut på något. Om min dröm inte skulle gå i upplevelse så skulle jag inte vilja stå där utan en "backup-plan". Dessutom är jag rätt intresserad av naturämnena. Jag vill veta varför världen är som den är.

Skolan tar mycket plats, ibland alldeles för mycket, så det är bra att jag trivs i miljön och klassen. Alla ni tjejer i klassen är helt underbara. I stort sett alla lärare är bra och stämningen i korridorerna possitiv, så även om läxberget ibland blir lite för högt och stressen börjar ge sig till känna (eller helt kastar sig över en) så ångrar jag inte mitt val.

Och nu börjar den här presentationen att bli lite väl långrandig. Det är dags att runda av, men ni lär få höra från mig igen här imorgon (troligtvis på förmiddagen, för på eftermiddagen hinner jag inte blogga förens efter halv tio)

Ha det bra så länge!