Kvällens lilla fundering...
Frågeställning: Hur kommer det sig att vissa läroböcker har samma medicinska egenskaper som kemiskt framställda sömnpiller?
Projektarbetet skulle kunna genomföras på lite olika sätt och landa i en ny biologibok för, ehm... exempelvis, Biologi B. Om så är fallet så är jag mer än villig att köpa ett ex.
"Lev i verkligheten"
Har ni någonsin hört någon använda frasen: "Lev i verkligheten." Kanske, kanske inte.
Av någon anledning har frasen fastnat i min hjärna. Jag kan inte låta bli att tänka: "Vad betyder det egentligen?" Vad är verkligheten?
Vi kan börja med att fastställa när denna fras används. Det är (oftast) när man tycker att någon annan har huvudet för mycket bland molnen eller, vilket kanske är vanligare idag, när man stöter på andra levnadssätt än ens eget, som främmande religioner eller (livs)stilar som goth, lolita... Eller ett lekande barn. Man antyder då att personen i fråga inte lever i verkligheten, utan i en egen liten orealistisk drömvärld.
Så vad är då verkligheten? Är det materiella ting och ren fakta? Sådant som vi vet existerar på riktigt? Om vi utgår från det så är verkligheten det som finns omkring oss och som vi kan se. Verkligheten är att det står en sak i trä framför oss, en platta som står på fyra pinnar.
Samtidigt så sa vi ju i frasen "lev i verkligheten" att man ska just "leva". När man lever så tolkar man hela tiden omgivningen. Med andra ord, vi ser en sak framför oss och vi vet att det är en pall. En pall kan man sitta på. Att vi vet det, är det ren fakta? Är det att leva i verkligheten? Om vi istället antar att vi aldrig har sett en pall förut, då kan vi ju omöjligt veta att det som står framför oss är en pall. Vi kommer ändå att få ett intryck av det. Kanske att det är någon form utav prydnad. Vi gör vår egen tolkning av pallen. Är det också att leva i verkligheten? Det är ju inte samma sak vi ser framför oss. En person säger att det är en pall, en annan säger att det är en prydnad. Vilket av det är den i verkligheten? Det beror på vem man frågar. Av detta drar jag slutsatsen (och säg till om ni tycker att jag har fel) att verkligheten egentligen är vårat sätt att tolka vår omgivning.
Sen så är ju inte "leva i verkligheten" så enkelt som att försöka begripa om vi ser en pall eller en prydnad. Omkring oss händer hela tiden en massa saker. Folk passerar, pratar med varandra, pratar med dig, pratar OM dig, pratar OM varandra. Det finns hela tiden massvis med saker i ditt synfält, saker som då måste ta in, bearbeta och till slut tolka. Om detta tolkande av omgivningens intryck är "verkligheten" då har vi plötsligt förflyttat verkligheten från att vara något materiellt och faktabaserat till att vara en tolkningsfråga. Eftersom alla människor är olika individer så kommer alla att ha olika uppfattningar om vad som är verkligheten. Kan man då med rätta be någon att "leva i verkligheten"? Vi kan ju omöjligt veta om någon annan "lever i verkligheten" eller inte, eftersom vi inte vet hur den personen tolkar sin omgivning. Att stänga in sig i sitt huvud kan vara en persons sätt att tolka sin omgivning, ett sätt att bearbeta den. Och eftersom verkligheten bedöms i vad som pågår innanför en människas pannben så kan just dagdrömmeri vara en form utav verklighet - för den som dagdrömmer.
För att nu slutligen knyta ihop säcken (för er som har orkat läsa så här långt): Vi kan inte be en kristen, en hindu, en gothare, ett barn eller ens en dagdrömmande liten människa att "leva i verkligheten". Varför? Jo, för att det är just det de redan gör.
Våga vara dig själv!
Rörigt bland namnen - nu städar vi!
Okej, ni kanske undrar: "Hur kan hon ha lyckats ge sina kompisar 2-3 olika namn från första början?" Troligtvis för att min hjärna är lika rörig som den här bloggen. Nej, det finns faktiskt en "logisk" förklaring trots allt. Det hela började när den här lilla bloggen föddes.
Mitt mål var att skapa en annonym blogg med ett återkommande tema runt de berättelser som jag har påbörjat genom åren, men aldrig avslutat. Därav namnet MyBeginnings. Eftersom jag var annonym så tänkte jag att jag ville låta alla personer jag skrev om också vara annonyma. Därför använde jag mig utav udda smeknamn - men som ändå hade en direkt anknytning till den person jag skrev om så att han/hon skulle veta att det var han/hon det gällde. TYVÄRR så är mitt närminne ibland lite som Doris i Hitta Nemo. "Jag glömmer saker på direkten, det är något som går i släkten." Och det gör det, jag lovar...
Angående det där med annonymitet... *Stirra på headern* Ja, bilden föreställer mig. Så där sprack det. MEN!! Jag har inte avslöjat varken namn eller var jag bor än, så jag är i alla fall halvannonym.
Där har ni förklaringen till varför det blev så rörigt. Nu är det dags att reda ut oredan:
Mössan och Mau är samma person.
Bet och Cactuardolls är samma person.
Även Trollunge, Skostorlek, Trollungen med skostorlek 74,5, och Lill3skütt är samma person.
Princess är alltid Princess (även om han ibland förnekar det)
Idisen och Odie är samma person.
... och jag tror att det var allt. Kanske kompletterar senare någon gång.
Hoppas att jag inte har gjort det mer komplicerat än det redan var.
Kram
Därför, mina kära vänner, är meningen med livet 42
Jag har funderat ett tag på vad man kan blogga om. På senaste tiden har jag inte haft så mycket att säga och då har det inte blivit så många inlägg heller. Så idag kom jag att tänka på en skoluppgift som en kompis fick för några dagar sen. Hennes svenskalärare bad henne skriva en uppsats om meningen med livet. Vad är då meningen med livet?
Svaret är 42! I alla fall för alla oss som blivit hjärntvättade av Doglas Adams "Liftarens Guide Till Galaxen". Det är svårt att se seriöst på den frågan efter att ha läst hans bok.
På tal om det: När man ställer frågan "vad är meningen med livet" till folk så kommer det alltid vara någon eller några som svarar just 42. Även om böckerna är näst intill omöjliga att få tag på idag så är det desto lättare att få tag på filmen. Till er som inte hört talas om "Liftarens Guide Till Galaxen" så säger jag bara: Läs den! (Eller se filmen, den är NÄSTAN i klass med böckerna, men bara nästan)
Tillbaka till ämnet. Jag har haft svårt att släppa den där frågan sen kompisen fick uppgiften. Vad är egentligen meningen med livet? Jag anser att vi faktiskt kan lära oss något utav Doglas Adams svar. Meningen med livet är 42. Varför? Meningen med livet skulle också lika gärna kunna vara gul, eller 38... eller stol. Det jag vill säga är att svaret på frågan inte är vessäntlig. Det kanske finns en mening med livet, men människan har inte till uppgift att ta reda på svaret. Det finns de som ägnar hela sina liv åt att söka svaret på den frågan. Vad får de ut av det? Hela livet blir bortkastat. Nej, lev istället. Grubbla inte för mycket. Gör det ni känner för och få ut så mycket som möjligt av den tid vi får. Ingen vet säkert vad som händer efter det här livet. OM något händer. Vi kan bara gissa och därför bör vi inte kasta bort den här chansen till ett lyckligt liv. Tänk om det är vår enda chans.
Därför, mina kära vänner, är meningen med livet 42. Och som de säger i böckerna: "Svaret är 42, men för att förstå svaret så måste vi ställa frågan rätt."
Vad är då frågan? Den korrekt formulerade frågan till varför meningen med livet är 42? Jag tror Doglas Adams faktiskt gav oss svar på även det i sina fem böcker. Frågan är 6*7. Ni kan inte säga att det inte stämmer, eller hur? Men hur kan det ha med "meningen med livet" att göra? Jo, även här visar han på hur viktig han tycker att den frågan är. Meningen med livet har ingen som helst betydelse, egentligen. Det kan lika gärna vara att 6*7=42. Man kan även spinna vidare och säga att 6*7=42 är ett faktum. Livet är ett faktum. Det bara är. Gilla läget. Eller snarare, var tacksamma. Utan livet skulle du knappast sitta här och läsa en text om varför du finns.
Meningen med livet kan ju vara att just du ska kunna sitta och läsa just denna text. Fast i och för sig, skulle meningen med livet vara att just du skulle födas och just jag skriva denna text så att du i denna stund ska kunna läsa den så borde allt som sker efter det vara oviktigt och meningen med livet upphör. Det vill säga, vi alla dör. Så tyvärr, kära vän, meningen med livet är nog inte att just du ska läsa just den här texten just nu.
Antingen har jag gett er en tankeställare nu, eller så har jag gett er huvudvärk. En sak är i alla fall säker: Jag har inte förklarat för er vad meningen med livet egentligen är. Eller har jag det?
Nu tänker jag avrunda det hela med att utmana alla er som har blogg. Skriv ett eget inlägg om meningen med livet. Rubriken ska vara "MENINGEN MED LIVET" och ni får gärna referera till det här inlägget (wohoo, smygreklam!). Skicka gärna en kommentar till mig sen där ni anger er egen blogg så att jag kan läsa era tankar kring denna underbara och avskyvärda fråga: Vad är meningen med livet?
Simma lugnt!
Några ord om att sola...
Jag kom hem från sjön i morse. Har knappt sovigt någonting inatt så jag är rätt trött. Låg och slöade framför TV:n och kollade på "En prinsessas dagbok". Vet ni, jag mindes faktiskt den filmen som bättre, men å andra sidan så var jag nog mindre när jag sist såg den...
På tal om... INGENTING. Nu är det sommar vilket innebär SOLBRÄNNA. Alla kändisar dyker upp med den där perfekta solbruna hyn där de ser ut att ha doppat sig i brun färg från topp till tå - vilkert de säkert också har. Plötsligt vill alla se ut så och stränderna blir fullpackade med tjejer i minimala bikinis som ligger och presar huden till maxgränsen. Är inte det sjukt, egentligen? Jag menar, den solbruna (och för alla del solbrända) hy man får av att vistas i solen är inte prefekt vändstekt, utan ett läpptäcke av olika färger. Det är så sommar ser ut. Armarna har bara fått färg på ena sidan, näsan bränns vid och börjar fjälla, magen blir vit och bara halva benen får färg då man vistas i t-shirt och shorts utomhus. Axlarna och ryggen tar mest stryk av alla och kan närmast likna ett kräftskal om man inte är försiktig. Fräknar exploderar i vissas ansikten och kinderna färgas rosenröda. Det är så sommar ser ut.
Det är så sommar ser ut, med glassen i ena handen och sandalerna i den andra. Med smutsiga fötter och myggbett på benen. Med tydligt markerad bikinibränna från den där dagen på stranden då man glömde solskyddsfaktorn. Skrapsår på knät från den där dagen då cyckeln inte orkade hänga med tempot längre.
Släng alla modetidningar som uppmanar en att ägna utseendet mer tid än sommaren, vänd blicken från alla affisher på perfekta modeller. Deras solbränna är ändå inte naturlig. Gå ut i solen och ha kul. Sommarlovet varar inte för evigt.
För det är så sommaren ser ut.
En enda stor dysfunktionell familj - våra fyra år ihop och lite till
Och klockan tickar som en tidsinställd bomb. Snart är grundskolan slut, det gamla slut och framför oss ligger bara okänd mark. Vi vandrar längs en väg kantad med välbekanta små hus, men framför oss böjer vägen på oss, husen slutar och vi kommer finna oss ståendes på en avtagsväg med destiantion okänd skriven på en skylt.
Idag läste jag en test som Trollungen skrivit. "Efter fyra underbara år tar det snart slut", skrev hon. Här kommer min kontring, eller kanske snarare en fortsättning på samma tema.
Fyra år har vi gått tillsammans, känt varandra. Det började i sexan när vi kom från olika klasser till högstadieskolan i vår hemkommun. Då var vi sex stycken. Ett år senare tillkom lilla Cactuardolls i gänget. Vi var skolans nördiga gäng - kortmaffian. Varje rast spelade vi kort, undangömda i ett hörn nära nästa lektionssal. Våra händer rörde sig av automatik där vi satt i vår egna lilla bubbla. Vi kanske fick snea blickar, blev baktalade, föremål för skitsnack, ignorerade eller rent av beundrade - vi bryde oss inte ett skit. Vår bubbla var blind för världen utanför. Det var inte så mycket kortspelet heller, för ingen brydde sig om vem som vann. Nej, det var den avslappnade stämningen, chansen att gå ned i varv mellan lektionerna och närheten till sina vänner.
Så kom vi fram till den strålande idén att byta skola. Det började med ett telefonsamtal mellan några... och slutade så vitt jag vet med ett telefonsamtal mellan några andra. Plötsligt hade hela gänget - förutom en tjej - sökt in på en friskola i en annan kommun.
Detta blev en vändning för gänget. En försvann - fyra tillkom i den nya skolan, varav två killar. Det var inte förens nu som vi började få problem med att hålla ihop - för det var nu vi började lära känna varandra på riktigt. Grupperingar, skitsnack, tysta krig. Vad höll - och för all del håller - vi på med? Åren gick, två försvann iväg. Gänget krymte. Det är inte förens nu, när allt snart är slut och vi för första gången tvingas ifrån varandra, som man börjar ifrågasätta vårt beteende. Vad var vitsen med att smågnabbas och tjura utan direkt anledning? Ingen.
Nu tar snart de fyra underbara åren slut. Vad slutade vi som? Det vi kunde ha slutat som kaos och splitter, men det vi faktist uppnått är en enda stor dysfunktionell familj. Jag trivs i ert sällskap och värderar er vänskap högt. Vi må vara dysfunktionella, men vi ÄR en familj. Vi är morgontjuriga systrar som tvingas dela badrum, systrar som inte klarar sig utan varandra men som inte inser det när de är i varandras närhet.
Nu tar snart de fyra underbara åren slut. Det är nu vi tvingas välja hur vi vill minnas de år som gått. Lägg allt gnäll och allt gnabb bakom er. Minns iställer alla underbara stunder vi haft ihop.
Minns alla fester.
Minns allt skratt.
Minns alla sommarlovskvällar.
Minns tågresorna hem då vi tränger ihop oss på för få säten eller står tillsammans bland andra resenärer i en överbelanmrad vagn.
Minns alla äventyr vi haft ihop.
Minns alla foton på skrattande vänner.
Minns alla dåliga skämt som vi skrattat åt i timmar.
Minns alla som en gång vart med i gänget, de sidor hos dem vi älskade.
Minns alla som idag är med i gänget, alla stunder ihop.
Minns bara de bra sidorna.
Minns och glöm aldrig!
Nu tar de fyra underbara åren slut - men de kanske följs åt av fyra ännu underbarare. Detta behöver inte betyda slutet för oss så länge vi fortfarande vill vara en del utav den stora Familjen. Jag ser i alla fall fram emot en underbar fortsättning.
Simma lugnt, minns mycket, glöm sällan!
Dubbelgångarna
Ni får ursäkta mig, jag har inget emot de som vill vara modemedvetna. Själv skulle jag inte klara av vara tvungen att följa ett bestämt klädmode som hela tiden ändras av att någon säger att "det här är modernt", men det är jag.
Nej, det som jag reagerade på var att det senaste modet har gått till överstyr. Om alla har likadana, svarta skinjackor, likadana, svarta ben och i övrigt liknande kläder, hur ska man då kunna känna sig unik?
Skinjackan - är snygg, skulle själv skaffa en om den inte var så otroligt populär så att det blir tjatigt.
Legginsen - är rätt snygga de med, och praktiska. Går att ha till allt.
De långa linnena - är också rätt snygga och sköna.
Klackskorna - ska jag inte yttra mig om, för jag har min egen åsikt om höga klackar (av egen erfarenhet, eller snarare brist på erfarenhet).
De korta kjolarna - är ibland lite väl korta, tjejer...
Kombinationen - Det är här problemet sitter, inte i kläderna i sig! Mer tänker jag inte säga.
Och ja, jag är inte en av de tjejer som klär mig så (lite väl uppenbart med tanke på mina åsikter).
Är jag den enda som ledsnat på dubbelgångarna, eller finns det fler som tycker som jag? Kommentera gärna.
Simma lugnt
Tåget
Har det något med luften att göra? Atmosfären? Är sätena för hårda?
Vad det än är så gör det folk sura. Det verkar finnas någon oskriven lag som säger att man måste vara på dåligt humör när man åker komunalt.
Tror ni mig inte? Se er omkring själva då nästa gång ni reser med tåg.
(Ursäkta detta inlägg, men jag är trött och har inte så mycket tid på mig. Skriver något mer intressant nästa gång. Och fortsätt att hålla utkik, för förklaringen till mitt namn kommer snart att dyka upp här.)
Simma lugnt i den stora, vida världen!
En liten saga
Detta är en liten saga som jag skrev för ett tag sen och publicerade på min bilddagbok. Eftersom jag ändå vart inne på att skriva annorlunda inlägg i
"Det var en gång en kvinna som var ute och gick. Då fick hon syn på en backe som sluttade nedåt. Längst ned, där marken var täckt av lera och där en rå dimma härjade, stod en ensam vagn. Hon hejdade sig och undrade vad vagnen gjorde där alldeles för sig själv, under den värld som grönskade av grönaste gräs och där solen sken. Nyfiket gick hon ned för backen.
I kärran låg en gammal filt. Hon lyfte på filten och upptäckte till sin förvåning en samling av de renaste skatter. Sporrad av upptäckten bestämde hon sig för att dra upp kärran för backen. Det syntes ännu spår från tidigare personers försök, men det hindrade henne inte.
Vägen upp var lång. Hon slet som ett djur, men kärran ville inte hjälpa henne på traven. Varje steg krävde mer energi än hon kunde avvara. Halvvägs upp insåg hon att hon inte skulle orka mer. Musklerna värkte och benen ville inte bära. Hon stannade upp för att hämta andan, släppte kärran för en minut. När hon vred på huvudet och kollade bakåt såg hon den dyrbara kärran tyst rulla ned för backen igen. Hopplösheten och utmattningen överväldigade henne, men hon vägrade att ge upp, för vissa ger sällan upp. De draroch sliter i kärran för att få upp den på toppen igen. I dagar och veckor slet hon.
Men vi kommer alla till en gräns då vi inte orkar kämpa mer. Kvinnan gav till slut upp och kärran, med sitt vackra och dyrbara innehåll, blev lämnad ensam i mörkret igen. Det finns alltid någon som kommer att försöka dra upp den för backen, men när försöken inte ger något ger vi upp. Det är människans natur.
Ni som nu orkat läsa så här långt undrar säkert varför jag skriver det här. Svaret är dolt, men kollar man under ytan så kanske man finner den skatt som kvinnan fann. Och sanningen om kärran är en historia i sig. Ingen vet varför den hamnat nedanför backen, kanske inte ens den själv förstår varför, men det var ingen vanlig kärra. Denna hade tankar och ett liv och om den bara hade kunnat samla modet till sig så hade den kunnat ta sig upp för backen. Kanske inte helt av sig självt, men med lite hjälp på traven kan vi alla bestiga de brantaste av backar. Fast det är ju alltid enklast att låta andra göra slitgörat år en. Det var så kärran resonerade, och det var därför den blev kvar. Ingen orkar hjälpa andra i evighet utan att få ut något av det, ingen. Det tål att tänkas på.
Ni som nu fortfarande läser undrar nog vad det är för en skum historia ni läser, där kärror har känslor och liv. Undrar ni det så kan jag först och främs hälsa att ni inte har någon fantasi. Det är väll klart att kärror kan ha känslor!
Och slutligen kommer här mitt råd till er: Om ni någon gång skulle stöta på backen, kanske rent av trilla ned för den, så ge inte upp. Vi kommer nog alla att stöta på den någon gång och då gäller det att våga fortsätta kämpa. Gör inte som kärran gjorde!"
