Hey, ibland blir man väldigt besviken. Jag såg första episoden av Loveless för kanske ett halvår sen hemma hos en kompis och jag tyckte mest serien var skum, så jag hade ingen lust att fortsätta se den. I förrgår bestämde jag mig dock för att jag ville se om den episoden bara för att se vad det var med den som jag inte gillade. Jag kollade på första och tänkte: "Den här var väl inte så skum som jag minns den." Den andra episoden var riktigt bra och jag fastnade direkt. Det händer inte så ofta att jag kommer över riktigt bra anime på youtube, men ibland lyckas jag faktiskt. Loveless har något - och jag vet inte riktigt vad - som gör att man har svårt att släppa den.

Idag såg jag sista episoden. Vilken besvikelse! Det var inget avslut för det finns fortfarande otroligt många obesvarade frågor! Jag sitter här och önskar att jag hade producenten här så att jag kunde ruska om honom/henne och se till så att slutet ändras. Eller så får de göra en sesong 2! Fast det kanske bara är jag som är så dum så jag inte förstår det storslagna i denna typ utan avslut. Det kan inte bara ta slut där!

Jag läste runt lite på nätet och fick veta att mangan som Loveless-animen baseras på fortfarande är en pågående serie utan slut och att slutet på animen inte finns med i mangan. Nog för att jag inte äger en enda manga och sällan funderat på att skaffa någon så känner jag att jag skulle vilja införskaffa Loveless mangor bara för att få ett annat avslut och kanske svar på fler frågor än vad animen gav.

... Sannolikheten att jag pallrar mig iväg och köper dem är dock inte så stor...

Ja, facebook-vågen drar genom Sverige (och övriga världen också för den delen). Jag har alltid tänkt: "Palla facebook". I skolan sitter typ alla (och jag ljuger inte nu) inne på facebook 24/7. Hemma är pappa inne och pratar ofta om alla släktingar och vänner som han håller kontakten med. På träningen ger tränaren tips om att alla bilder går att hitta på fejan, ja hela Sverige tycks vara där och uggla. Men jag ska vara stark och stå emot, tänkte jag.

... Gissa vad jag gjorde idag...

Nu har jag också facebook. Jippie, världen jublar. Ännu en blivande nörd. Nej, jag ska inte vara inne 24/7 som alla andra i plugget. Var mest sugen på att komma åt de där bilderna från träningen plus att få kontakt med en person som jag inte träffat på över två år. Hoppas den filuren kommer ihåg mig.

Simma lugnt!

Hejsan hoppsan.
"De här två senaste veckorna har varit lite jobbiga" börjar kännas som en ganska uttjatat replik. Men det är sant, det har varit väldigt mycket de två senaste veckorna med skolan och allt. Nu känns det som om jag siktar lugnet vid horrisonten. Nästa vecka verkar som om det kommer att bli lugnt. Kanske knappt behöver plugga något alls efter skolan. Vore riktigt skönt som omväxling.
För att fira denna inbillade lugna vecka så satte jag mig igår ned och gjorde något som jag inte gjort på länge: Jag skrev på min senaste "beginning"! Lyckades reda ut några skumma meningar också, även om det kapitel jag jobbar med just nu skulle behöva ses över ordentligt. Riktig, stenhård kritik skulle nog behövas. Jag känner att jag tappar greppet om stämningen då och då i berättelsen.
Nej, nu ska jag nog avrunda och börja dra mig mot sängen. Är sjukt trött.

Simma lugnt!

Nu är det dags igen att göra en tillbakatitt i arkivet över alla gamla Beginnings. Denna beginning har betytt väldigt mycket för mig genom åren, även om den tillhör en utav de kortaste. Första kapitlet skrevs aldrig klart. Berättelsen är en berättelse som jag har skrivit lite vid sidan av allt annat och aldrig mer än några rader åt gången. Idén kläcktes efter att jag under en kort tid i mitt liv hade en period då jag älskade Star Wars-filmerna. Det var inte så mycket filmerna i sig som jag gillade utan snarare känslan. Rymden är något magiskt i sig och tanken på en värld där uppe tilltalade mig. Intresset för filmerna varade dock bara så länge som episoderna gick på tv. Någon vecka efter att episod 3 gått var jag så inne i den där känslan att jag ville få ned dem på papper. Göra känslan till något personligt. Berättelsen jag började på fick omedelbart namnet "En Kroans Berättelse" och den växte sig större i huvudet än vad den någonsin hann göra på pappret. Den 3 juli 2007 skrev jag på den för första gången. Sen gick det lång tid mellan varje gång jag skrev och jag skrev väldigt lite åt gången. 30 april 2008 tog den oförklarligt slut. Då var den knappt två sidor lång. Det är underligt att en så kort beginning har fått en så stor betydelse...

1.

 

Ett utav fiendens skott hade träffat en av de vänstra motorerna. Rymdfärjan krängde till och var nära att krocka med den stora komet som de nyss väjt undan för. Det var med nöd och näppe hon klarade det. Freias fulla koncentration gick ut på att hålla den skadade färjan i rätt kurs. Hon visste att de när som helst kunde bli träffade igen och om så vore så skulle hela den Kroanska rymdfärjan sprängas i bitar.

Det här var det största rymdkrig som någonsin utspelats i denna del av Universum. Kroanerna hade länge fruktat att detta skulle inträffa, men för dom flesta var det ändå näst intill overkligt att denna dag kommit. De visste att de aldrig skulle kunna vinna det här kriget. Hjirerna var både många fler och bättre utrustade. De hade vapen långt utöver Kroanernas allra vildaste fantasier. Med sina stora arméer hade de plundrat och ödelagt tusentals planeter i Universum. Alla överlevande togs till slavar som fick slita med att utöka Hjirernas imperium tills kropparna inte bar dom längre. Då blev de föda åt Hjirerna istället.  Det var få som någonsin överlevt ett möte med en Hjir och därför fanns det heller nästan ingen som viste hur en Hjir såg ut. Men rykten sa att de var svarta, hopkrupna varelser som besatt en övernaturlig styrka och hög intelligens. Det fanns till och med dom som hävdade att Hjirer från början varit människor, men att mörkrets krafter med åren omvandlat deras kroppar till blodtörstiga stridsmaskiner.

Men för Freia hade Hjirernas utseende ingen betydelse. Hon hade inte för avsikt att möta någon. Hennes enda mål var att ta sig därifrån. Färjan var redan näst intill sönderskjuten och enligt hennes instrument läkte den trasiga motorn olja. Det var livsfarligt att köra färjan i det skicket, det viste hon, men för stunden hade hon inget annat val. Om hon stannade skulle Hjirerna antingen tillfångata dem eller spränga färjan i bitar. Inget av det verkade särskilt lockande i Freias ögon.

En till komet närmade sig färjan framifrån. Freia drog och slet i rodret, men den trasiga färjan ville inte lyda. Paniken växte inom henne. Var det så här det skulle sluta? Nu handlade det bara om sekunder innan den väldiga bumlingen skulle slå hela den Kroanska färjan i spillror. Radarn bredvid henne signalerade att kometen hade ett starka magnetfällt. Freia fattade snabbt vinken. Magnetfältet måste ha fått tag i färjan. Hon kopplade på färjans antimagnetismfält och väjde i sista sekund undan från kometen. När hon lättad la färjan utmed kometens högra sida insåg hon hur enormt stor kometen egentligen var. I samma stund kom färjans överhuvud, general Graffish, staplande in i cockpiten. Han var mycket upprörd och stirrade ilsket på Freia.

–        Vad ända in i glödheta tror du att du håller på med!? Fienden knappar in på oss! De kommer att spränga oss i småbitar när som helst! Kör fortare!

–        Jag pressar redan motorerna så mycket det går, röt Freia till svar. Kör jag fortare exploderar dom. Färjan är rena dödsfällan.

–        Pyttsan! Jag har flugit med den här färjan i trettio år! Den kommer inte explodera! röt general Graffish.

–        Färjan är träffad på 17 olika ställen. En motor är totalt kvaddad och två andra halvt utbrända. Vi befinner oss på en flygande skrothög! Det är ett under att den fortfarande går att köra! Så du får ursäkta om jag hanterar färjan något varsamt för tillfället.

–         Kör fortare! DET ÄR EN ÅRDER!

Freia stirrade stint ut genom glasrutan. Var lugn, tänkte hon. Var lugn. Men inom henne bubblade ilskan fram för var andetag hon tog. General Graffish var en sån idiot! Bara för att dom låg i underläge så skulle han minsann hävda sig och visa ”vem som bestämde”. Han klarade inte av att erkänna sig besegrad.

Plötsligt small det till bakom skeppet. Freia slängde ett öga på instrumenten och konstaterade ganska snart att det inte var deras skepp som hade smällt till. Men någonting hade hänt.

–        Vad ända in i…, muttrade general Graffish och gick med långa kliv ut ur cockpiten. Freia kunde höra hur han gormade och skrek åt någon där utanför. Sen blev han tyst. Det hördes steg utanför och dörren öppnades sakta.

I ena änden av instrumentbrädan, strax bredvid Freia, lös en svag lampa. Ljuset kastades upp mot fönstret och förvandlade glaset till en svag spegel. Däri kunde hon se generalen komma gåendes mot henne med långa steg och med ett uttryck som påminde om en blandning mellan förvåning och en illa dold stolthet.

—       Kometens dragningskraft har oskadliggjort ett utav fiendeskeppen, sa han överdrivet överlägset. Din undanmanöver lurade dem. Nu är de en mindre vilket ger oss en stor fördel.

—       Vi får i alla fall hoppas det, mumlade Freia tillbaks. Den här färjan lär inte hålla samman i många minuter till, general… Jävlar!

En röd lampa hade börjat binka till höger om Freia och signalerade tydligt att ytterliggarde en motor hade skärt sig. Nu körde skeppet på fyra istället för sex motorer, varav en var helt utbränd.

Freia lyfte blicken i tid för att se de två jättekometer som kom i oroväckande fart rakt mot dem. Det fanns ingen tid att tänka, ingen tid att väja undan. Instinktivt vände hon skeppet på sidan och tog sikte mot den lilla glipan emellan kometerna. Skulle det gå? För varje sekund som gick krympte glipan. Snart skulle det vara för sen. Snart… Freia pressade motorerna till bristningsgränsen. Hennes panna dröp av svett och armarna skakade av ansträngning. En sekund till, bara…

Skeppet nådde glipan. Metallen skrapade mot stenen. En sekund till…

Så plötsligt var de igenom. Freia andades ut och stabiliserade skeppet. Bakom dem hördes två smällar då två fiendeskepp krossades mot kometerna.

–        Nu är de ytterliggare två färre, konstaterade Freia. Vi kanske kan klara oss ända in till basen, om vi har tur.

–        Kanske?! utbrast general Graffish. Vi ska in till basen om så är det sista vi gör.

–        Det blir nog det sista vi gör också, i alla fall i det här livet.

–        Nonsens! Mig får de inte död på i första taget.

–        Det här ÄR första taget! utbrast Freia. Om du inte har märkt det redan så befinner vi oss på en flygande skrothög.

–        Du har nämnt det, ja, muttrade general Graffish.

–        Vi kanske har lyckats bli av med ett par utav fiendeskeppen, men de har lyckats bli av med tio gånger så många utav våra skepp. Hjirerna är i överläge, men de anfaller oss bara tre och tre, skjuter några skott och byter av med några andra. Taktiken verkar helt bisarr för att vinna ett krig, men som du ser så funkar det. Vad jag försöker säga är att fienden bara leker med oss än så länge. När de vill slå ut oss på riktigt så gör de det. Det här är BARA BÖRJAN!


Här slutar den sorgligt nog. Freia och general Graffish försvann in i det ingemansland där Kuron vilar.

(Ni får ha överseende med stavning och grammatik. Jag ändrar inte stavningen på mina Beginnings för att det skulle vara samma sak som att sänka värdet på dem (för min egen del))