Veckans bok "Chain Mail - skicka vidare"
För ett tag sen diskuterade jag böcker med en klasskompis och hon tipsade mig om en bok skriven av en japansk författare. "Den är en utav de bästa böcker jag har läst!" sa hon. "Fast den är ganska lättläst."
Så jag köpte boken. Den heter Chain Mail - skicka vidare och är skriven av Hiroshi Ishizaki. Hiroshi Ishizaki är en väldigt populär författare till ungdomsböcker i Japan, men internationellt sett är han mest känd för den här boken. Jag började läsa och tyckte först att den kändes lite för simpel. Bokstäverna är stora och språket rätt enkelt (boken är riktad till någon som är yngre än 16 år). Efter ett tag var jag ändå fast. Chain Mail är INTE standardungdomsbok 1A, snarare tvärt om.
Boken handlar om fyra japanska flickor - Sawako, Mayumi, Mai och Yukari. I början av boken får Sawako ett mail från Yukari där det står: " ÄMNE: SAWAKO-SAN, SKA VI SKAPA EN FIKTIV VÄRLD?
Hej! Jag heter Yukari och går i sjuan på en privat högstadieskola i Tokyo.
Är inte du också trött på en massa grejer i ditt liv? Föräldrar som bara tjatar om att man måste plugga är alltid jobbiga, men dem jag retar mig mest på är mina så kallade kompisar.
(....)
Så jag kom på en bra idé! Vad sägs om att skriva en story tillsammans med några andra tjejer? En påhittad, förstås. Men den ska kännas så verklig att folk blir jätteskraja när de läser den!"
Sawako skickar vidare mailet till två andra tjejer. Tillsammans börjar de skriva på en berättelse över nätet. Ingen utav tjejerna vet vilka de andra är mer än vid namn. Berättelsen de skriver tar form. Den handlar om en flicka som är kär i sin hemskolelärare. En dag stöter hon på en kille som blir störtförälskad i henne. Han börjar stalka henne och visa sin kärlek på de mest groteska sätten. Flickan blandar in en privatdetektiv som ska försöka stoppa stalkern.
I verkliga livet börjar plötsligt flickorna känna sig förföljda och en dag försvinner två utav tjejerna...
Boken är riktigt spännande. Jag sträckläste den på en dag, helt förhäxad. Den är inte den bästa bok jag läst, men helt klart en utav de bättre.
Jag är en sådan person som älskar bra slut, slut som får en att ändra åsikt om boken. Chain Mail har just ett sådant slut. Det är nog därför som jag gillar boken så mycket som jag gör. En annan grej som Hiroshi Ishizaki borde få beröm för är att han har lyckats skapa en spännande bok som SAMTIDIGT går att analysera. Vanligtvis brukar spännande böcker (ungdomsböcker framför allt) helt sakna djup. De är enbart skrivna för att underhålla och i en analys spricker de direkt. Stephanie Meyers Twilight-böcker är ett bra exempel. Jag älskar de böckerna, men de faller platt om man börjar analysera dem. Vad är budskapet? Eftersom böckerna inte är skrivna med ett förbestämt budskap, utan bara skrivits för att underhålla, så saknar de helt djup och dolt budskap. de blir väldigt bleka i jämförelse med Mannen utan öde eller Onåd. I underhållningssyfte slår de desto högre.
Chain Mail saknar inte budskap. Dess budskap är klart och tydligt - Det är inte fel att vara annorlunda. Hiroshi Ishizaki bygger upp sina lite annorlunda gestalter utan att säga "den personen är konstig" eller "den personen är knäpp". Istället förklarar han varför alla är som de är med undertonen "vi är alla unika". Jag gillar det.
Jag rekomenderar varmt boken till alla mina vänner. Några av er kommer säkert att få den tryckt i handen inom kort med uppmaningen "LÄS". Bli inte överraskade, hehe.
Det var allt från mig, God Jul!
Veckans anime - "Loveless"
Idag såg jag sista episoden. Vilken besvikelse! Det var inget avslut för det finns fortfarande otroligt många obesvarade frågor! Jag sitter här och önskar att jag hade producenten här så att jag kunde ruska om honom/henne och se till så att slutet ändras. Eller så får de göra en sesong 2! Fast det kanske bara är jag som är så dum så jag inte förstår det storslagna i denna typ utan avslut. Det kan inte bara ta slut där!
Jag läste runt lite på nätet och fick veta att mangan som Loveless-animen baseras på fortfarande är en pågående serie utan slut och att slutet på animen inte finns med i mangan. Nog för att jag inte äger en enda manga och sällan funderat på att skaffa någon så känner jag att jag skulle vilja införskaffa Loveless mangor bara för att få ett annat avslut och kanske svar på fler frågor än vad animen gav.
... Sannolikheten att jag pallrar mig iväg och köper dem är dock inte så stor...
Veckans anime - "True tears"
Jag kollar inte på anime så ofta och de jag brukar hitta på youtube har en tendens att spåra ur efter några episoder. Men för några dagar sen fick jag ett tips från en kompis att kolla på "True tears". Tack. Den var väldigt bra. Inget övernaturligt och ett väldigt lugnt tempo genom hela serien. Jag rekomenderar den varmt.
Shin'ichiro är huvudpersonen och man kastas rakt in i hans liv som studerande i japan. Hans familj verkar ha det väldigt gott ställt och tillsammans med familjen bor en flicka i hans egen ålder. Hennes föräldrar är borta och hon tas omhand av Shin'ichiros familj. Shin'ichiro är hemligt förälskad i henne, vilket framgår väldigt snabbt.
"True tears" är en kärlekshistoria som handlar om relationerna mellan fem olika personer. Efter några episoder rörs relationerna till. Kärlekstrassel och många tårar. Historien är lätt att ta till sig och tempot alltid lika stillsamt.
Jag rekomenderar den varmt.
Simma lugnt!
Veckans (?) bok - "Eclipse" av Stephenie Meyer
Så om jag nu inte får beskriva handlingen så ska jag bara säga att jag rekomenderar boken starkt och att den tog en vändning som jag inte helt förutspått. Nu är jag på jakt efter den fjärde. Bara måste ha den!
Nu ska jag istället prata lite om namnen på hennes böcker. Som ni kanske har märkt så handlar alla namn om något som har med solens eller månens "possition" att göra (väldigt förenklat). Det än nog knappast en slump. Namnen har också ett väldigt sumboliskt värde - de representerar faktiskt på ett invecklat vänster hela handlingen. Hur kan då de svenska bokförlagen ändra på namnen till långa meningar? Visst, man behöver inte tänka för att förstå varför böckerna fått de svenska namnen, men det är lite vitsen att man ska behöva tänka. Därför är jag väldigt besviken på den svenska översättningen.
Nej, ska sluta nu. Har inte tillreckligt med inspiration för det här.
Simma lugnt!
(bild sätts in senare)
Boktips - "New Moon" (och lite annat)
I alla fall, "New Moon" är uppföljaren till "Twilight" och handlar även dem om vampyren Edward och människoflickan Bella. Boken var riktigt bra den här också, fast stämningen var mycket... sorgligare? Jag vet inte hur jag sla beskriva den utan att avslöja för mycket. Stephenie Meyer är fortfarande otroligt duktig på att skriva och jag gillar hennes egna sätt att gestalta mytologiska varelser. Hon bryter mot alla regler och myter, vilket gör att hennes egna karaktärer blir unika. Därmed är det inte sagt att det inte finns folk som kritiserar hennes tolkning av de gamla myterna. Jag har hört mig för, och vissa tycker inte att vampyrer utan huggtänder, som dessutom kan vistas i direkt solsken, får räknas som vampyrer. De hävdar att hon borde ha tagit ett annat namn på sina varelser, eftersom de uppenbarligen inte är just vad man tror att de är - vampyrer. Själv tycker jag bara att de argumentet är fåniga. Visst, hennes beskrivningar av mytologiska varelser följer inte det vanliga mönstret, men det är också det som gör boken läsvärd. Det finns allt för många böcker om vampyrer, allt för många böcker om förbjuden kärlek. Författares chans idag att verkligen slå igenom är att hitta något eget, även i den mest uttjatade genren. Ska man kriticera Stephenie Meyer för hennes vampyrer och varulvar så ska man även kriticera J.K. Rowling för hennes trollkarlar och häxor. En häxa eller trollkarl ska enligt myterna vara en person som svurit sig till Satan och ägnat sig åt onda besvärgelser som bland annat kunde ge missväxt. Hade Harry Potter eller Hermione Granger svurit trohet till Satan så skulle inte böckerna om dem ha fått ett så stort fäste som de fått idag. Jag tror inte att de är förekomsten av mytologiska personer i böcker som dessa som gör att folk läser dem, utan framställandet av karakträrerna (och då inte hur de framställs i gämföresle till den ursprungliga myten) som lockar läsare. Både Harry Potter-böckerna och Twilight-böckerna har slagit egenom stort internationellt och nästan alla tonårningar har eller planerar att läsa dem. Det är på de grunderna jag bygger mina argument - om det nu är så viktigt att mytologiska figurer framställs "rätt", varför läser då folk dessa böcker?
Veckans boktips - Revolvermannen
"Revolvermannen" av Stephen King är den första boken i en serie böcker som handlar om "Det mörka Tornet". Jag fick den femte boken av min lillebror i julklapp, så jag gav mig an att få tag i den första. Fick den i födelsedagspressent sen av min farmor, efter att själv ha finkammat de närmsta bokhandlarna efter den (visst är det irriterande när de böcker man letar efter bara finns som ljudböcker?)
Boken, "Revolvermannen", handlar om den sista Revolvermannen i ett kusligt och halvdött vilda-westernlandskap. Revolvermannen, även kallad Roland, är på jakt efter Mannen i svart för att få upplysningar om ett torn. På sin färd träffar han många olika människor, som bland annat den ärrade Alice som bor i missär mitt i staden Tull, och den unga Jake med ett okänt, annorlunda förflutet (annorlunda för Revolvermannen och berättelsens miljö). Redan här kanske jag ska varna er; Stephen King skriver inte sockersöta kärlekshistorier eller lyckliga sagor om moraliskt perfekta sagohjältar. Han skriver brutalt, med en ironisk syn på människan. Huvudkaraktären är långt från en sagohjälte, snarare en på utsidan iskall och moraliskt avvikande man som inte drar sig för att mörda på sin väg mot Tornet. Man kommer inte alltid att vara överrens med de beslut som Roland tar och det är denna svarta sida av honom som lyfter honom över den klassiske sagohjältens nivå. Det är här han siljer sig från mängden och jag måste nog motvilligt medge att jag verkligen gillar hans sätt att skriva. Först var jag inte helt säker på att denna berättelse var så pass storslagen som jag läst att den ska vara, men efter att ha läst slutet så måste jag omvärdera min inställning till "Revolvermannen". Detta är en storslagen berättelse med filosofiska inslag och den utspelar sig i en miljö som har ett syfte bakom sig, inte som Eragon där berättelsen är helt och hållet placerad i en tid och på en begränsad plats som omöjligt kan ha existerat.
Jag försöker inte racka ned på Christopher Paolinis trilogi (som ska bli fyra böcker, så han får inte kalla det en trilogi längre), tro inte det för en sekund. Jag är själv ett fan av hans böcker om Eragon och Saphira. Det jag föröker säga är att Arvtagarserien och Det mörka Tornet (Stephen Kings serie) är långt ifrån varandra vad det gäller att ha en tanke bakom allt. King skriver ett fantasyäventyr om en person och en främmande värld, precis som Paolini, men i sin berättelse har han vävt in funderingar kring människan och en teori om hur hela världen fungerar. Man slås av den och är man som jag är så kan man inte släppa tanken. Det är DET som gör Kings "Revolvermannen" riktigt läsbar.
Jag rekomenderar den starkt, men jag varnar er också: Detta är inte en vanlig, lycklig berättelse om en till synes felfri person. Detta är en roman av Stephen King!
Sasha Son - Love
Denna låt var Litauens bidrag till Eurovision Song Contest 2009. Jag tyckte att den var rätt okej när jag först hörde den, men bara rätt okej. Sen lyssnade jag på den efteråt. Den blir bara bättre och bättre för varje gång man lyssnar, för texten är inte bara meningslöst dravel som de flesta låttexterna i ESC är. Numera är jag av åsikten att den här borde ha vunnit istället för Norges låt.
Lyssna och se vad Ni tycker.
Veckans bok - Twilight
På senaste tiden har jag inte ansett mig ha så mycket tid att läsa, men det har inte hindrat mig från att hitta böcker som jag VILL läsa. När jag sen i fredags fick i engelskauppgift att läsa en engelsk bok som filmatiserats så valde jag, utan att tveka en enda sekund, Twilight.
Det tog mig mindre än två dagar att läsa ut den, vilket är extremt fort för att vara jag (jag läser ganska långsamt, speciellt engelska böcker).
Nu rekomenderar jag den varmt. Boken var fantasktiskt bra! Författarinnan, Stephenie Meyer, skriver fängslande och med en förmåga att få läsaren att känna igen sig och känna sig involverad i de mest osannolika situationerna.
Boken handlar om en flicka, Bella, som flyttar hem till sin pappa i det lilla samhället Forks. Hon har aldrig riktigt kännt att hon passar in och fasas nu över att tvingas gå i High School tillsammans med en massa ungdommar där alla redan känner alla sen lekskolan.
Redan första dagen stöter hon på den farligt vackra, mystiska, men också (vilket hon inte inser först) livsfarlige Edward Cullen.
En omöjlig kärlekshistoria tar sin början.
Så här skriver de på baksidan av boken:
"About three things I was absolutely positive.
First, Edward was a vampire.
Secound, there was a part of him - and i didn't know how dominant that part might be - that thirsted for my blood.
And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him."
Läs boken, slukas av den och ni kommer inte att kunna släppa den under lång tid efter det att ni läst klart den, jag lovar!
First Time - Guang Liang
Lyssna på den här låten och kolla på videon. Gillar Guang Liangs (Michael Wongs) musik.
Veckans film - NANA
I ondags fick jag tips av en kompis att se en film som fanns uppladdad på youtube. Filmen, NANA, handlar om två tjejer med samma namn som mötts för första gången på ett tåg till Tokyo. Under ganska typika Hollywood-liknande omstänigheter blir de rumskompisar.
Filmen är japansk med engelsk text och är, enligt mig, en ganska annorlunda kärleksfilm. Den bygger på en mycket populär mangaserie som filmatiserats. Helt klart värd att se!
Jag har inte sett så många japnaska filmer än, men de jag har sett (mycket tack vare en viss kompis<3) är en skön kontrast till den alltför uttjatade hollywood-tillverkningen. Nana må vara en film om kärlek och vänskap, men den har en skön handling med flera vändpunkter och ett hyfsat lyckligt, inte helt väntat slut. (Sen så är de japanska killarna jättesöta, som pricken över i:et.)
Karaktärerna "Hachi" och Nana är så olika två kompisar kan bli. Hachi känns först lite onaturlig i sitt sätt, men efter ett tag är hon den som står en närmast hjärtat (särskillt efter att man sett uppföljaren, NANA2)
Kolla på NANA på youtube.com. Hela filmen finns uppladdad, fast splittrad i 11 delar. Kvalitén suger, men har man inte lust att köpa filmen så får man finna sig i det.
http://www.youtube.com/watch?v=lbJvAITwXUs
Efteråt MÅSTE ni bara se uppföljaren. Jag grät mig igenom slutete, vilket jag inte har gjort på länge till en film. Brukar inte bli så rörd av filmer, men den här träffade mig rätt i hjärtat. Kan nästan påstå att tvåan är bättre än ettan.
