"Revolvermannen" av Stephen King är den första boken i en serie böcker som handlar om "Det mörka Tornet". Jag fick den femte boken av min lillebror i julklapp, så jag gav mig an att få tag i den första. Fick den i födelsedagspressent sen av min farmor, efter att själv ha finkammat de närmsta bokhandlarna efter den (visst är det irriterande när de böcker man letar efter bara finns som ljudböcker?)

Boken, "Revolvermannen", handlar om den sista Revolvermannen i ett kusligt och halvdött vilda-westernlandskap. Revolvermannen, även kallad Roland, är på jakt efter Mannen i svart för att få upplysningar om ett torn. På sin färd träffar han många olika människor, som bland annat den ärrade Alice som bor i missär mitt i staden Tull, och den unga Jake med ett okänt, annorlunda förflutet (annorlunda för Revolvermannen och berättelsens miljö). Redan här kanske jag ska varna er; Stephen King skriver inte sockersöta kärlekshistorier eller lyckliga sagor om moraliskt perfekta sagohjältar. Han skriver brutalt, med en ironisk syn på människan. Huvudkaraktären är långt från en sagohjälte, snarare en på utsidan iskall och moraliskt avvikande man som inte drar sig för att mörda på sin väg mot Tornet. Man kommer inte alltid att vara överrens med de beslut som Roland tar och det är denna svarta sida av honom som lyfter honom över den klassiske sagohjältens nivå. Det är här han siljer sig från mängden och jag måste nog motvilligt medge att jag verkligen gillar hans sätt att skriva. Först var jag inte helt säker på att denna berättelse var så pass storslagen som jag läst att den ska vara, men efter att ha läst slutet så måste jag omvärdera min inställning till "Revolvermannen". Detta är en storslagen berättelse med filosofiska inslag och den utspelar sig i en miljö som har ett syfte bakom sig, inte som Eragon där berättelsen är helt och hållet placerad i en tid och på en begränsad plats som omöjligt kan ha existerat.

Jag försöker inte racka ned på Christopher Paolinis trilogi (som ska bli fyra böcker, så han får inte kalla det en trilogi längre), tro inte det för en sekund. Jag är själv ett fan av hans böcker om Eragon och Saphira. Det jag föröker säga är att Arvtagarserien och Det mörka Tornet (Stephen Kings serie) är långt ifrån varandra vad det gäller att ha en tanke bakom allt. King skriver ett fantasyäventyr om en person och en främmande värld, precis som Paolini, men i sin berättelse har han vävt in funderingar kring människan och en teori om hur hela världen fungerar. Man slås av den och är man som jag är så kan man inte släppa tanken. Det är DET som gör Kings "Revolvermannen" riktigt läsbar.

Jag rekomenderar den starkt, men jag varnar er också: Detta är inte en vanlig, lycklig berättelse om en till synes felfri person. Detta är en roman av Stephen King!