Året som nyss passerade har varit en blandad kompott av känslor och jag har åkt lite berg- och dalbana. Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg början av året så mycket. I slutet av vårterminen var jag i alla fall nästan helt sönderstressad - trots att jag hade lovat mig själv i nyårslöfte att stressa mindre. Jag hade en helvetesvecka då jag bara tänkte på allt som jag var tvungen att få klart innan terminen stog slut. Tårar blandades med panikpluggande och varenda ledig minut gick till skolarbete och panik. Jag skärmade bort mig från mina vänner och kände mig som en vandrande zombi i skolan. När jag fick för mig att jag inte skulle nå mitt betygsmål i spanska, och kanske bara få G i betyg, så var jag och pratade med min förra spanskalärare flera gånger, helt övertygad om att jag hade blivit felbedömd från början och inte alls hade lärt mig något under året. Mitt självförtroende rasade. Det är lätt att nu i efterhand skratta åt hur jag betedde mig då, men jag vet också hur jag mådde och det har fått mig att inse att jag inte klarar av stress. Jag kan inte låta mig själv hamna i den situationen igen, för det är inte så jag vill leva - omänskligt höga krav på mig själv och allt jag presterar. Skolan är inte hela livet, det finns så mycket mer utanför det. Det är nog tack vare den där veckan i slutet på vårterminen som gjorde att jag under höstterminen ändrade min inställning till skolan. Det gör inte längre så mycket om något blir gjort i sista minuten och jag planerade noga vecka för vecka för att få så lite att göra efter skolan som möjligt, utan att för den delen strunta i uppgifter. Jag har slappnat av mer, mycket mer, och om jag fortsätter så här så kan jag nog snart säga fullt ärligt till mig själv att "det får gå som det går". Mina krav på mig själv har sänkts (men mina prestationer förbättrats (!?)). Jag har hunnit träffa mina vänner mycket mer än under vårterminen. Att mitt humör har varit lite fram och tillbaka den här terminen har inte haft ett dugg med skolan att göra, till skillnad mot förra terminen.

Utöver stressen så har en hel del ledsamt och jobbigt skett. Bland annat så gick min mormor bort. Det har påverkat hela familjen.

Men året har inte bara varit jobbigt, nej väldigt mycket kul har också skett. Under våren var jag på Emilie Autumns konsert med Mau och Bet, under sommaren hade jag och Bet ett väldigt annorlunda sommarjobb som jag vet att jag har lärt mig massor av, och det ledde även till att jag idag har en underbar pojkvän <3. Jag har även avverkat ännu ett Påskläger och kanske mitt näst sista Ekebyholmsläger, graderat mig till blått bälte, fått bra betyg och massor med oförglömliga minnen med mina kära vänner.

Nu är det bara att vänta och se var år 2011 har att bjuda på!

GOTT NYTT ÅR!

Träffa mina kära vänner och pöjkvännen gör en alltid glad. Vet inte vad jag ska säga mer, de är som små lyckopiller.

Två meningar känns som ett väldigt kort meddelande. Jag kommer bara inte på vad jag ska säga mer, så det får vara tillräckligt för den här gången.

Beroende på vilken dag man frågar mig så får man lite olika svar, men just idag (31/12) så såg jag en film på tv som jag tycker är väldigt bra. Jag vet inte om det är min absoluta favoritfilm, men just idag är den det. "Bron till Terrabithia" heter den. För er som inte har sett den, GÖR DET. Och glöm inte näsdukarna. Det blir många, stora krokodiltårar.

Bilden är tagen av Mau i somras. Jag är personen i ljus jacka till höger, och Hannah är hon till vänster.

Jag har varit sjuk den här veckan, så jag använder det som ursäkt för att jag inte har bloggat. Nåja, här kommer en ny klump med inlägg.

Jag har ett syskon, en yngre bror på 15 år. Han är rakt igenom tonåring med allt vad det innebär. Hålla familjen på avstånd och hela den biten. Ni känner säkert igen det. Fast han är en snäll tonåring. Han hr alltid varit väldigt snäll, snäll och omtänksam. Vi har nästan aldrig bråkat han och jag, vilket inte är så vanligt när det gäller syskon.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer. Det finns massor som jag skulle kunna säga, men Martin har sin integritet och jag tänker inte lägga ut honom allt för mycket på den här bloggen. Vill han berätta om sig själv så är det upp till honom.

Det var rätt länge sedan jag grät till en låt, men den här har man ju bölat till några gånger. Kolla på musikvideon så rinner kanske även era tårar.



Den heter "Tong Hua (Fairytale)" av Guang Liang (Michael Wong)

Rester från julbordet så klart. Fast jag var sjuk, så jag lyckades bara peta i mig några små sillbitar med potatis och gräddfil. Middagen blev ugnspannkaka, och den gick mycket lättare att peta i sig (mådde bättre då också).

Det var det!

Det är sent och jag är trött efter en lång dag, men jag ska försöka få till ett litet inlägg innan jag hoppar i sängen.

På julaftonsmorgonen studsar lillebror ur sängen på tok för tidigt, redan vid sju, och är snabbt inne för att väcka mig. När jag var mindre klev jag också upp då, men nu morrar jag bara något otydligt till honom som ska föreställa "Jag vill sova en stund till". Någon timme senare har brorsan ändå lyckats få mig att vakna och jag får öppna julklappen som ligger i strumpan. Julkalendern har då redan gått och ibland har även familjen redan vaknat. Vi äter julgröt till frukost, julgröt med mandel (det är en tävling i sig att försöka få den), och jag försöker diskret att tacka mina föräldrar för julklappen från "tomten" (fast numera är det inte lika mycket hyss-hyss, för brorsan har insett att de är tomten).
Vid ett eller två (brukar vara två) dyker gästerna upp. Vanligtvis farmor, morfar och morbror. Ibland även faster och Bosse. Det är bara ett eller två år som vi har haft storsläkt på besök, så det brukar vara rätt lugnt. Kalle börjar tre, men de senaste två åren har jag lyckats smita över till en klasskompis lite innan och tomtat för dem. Människors reaktioner när jag kommer åkandes i passagerarsätet utstyrd till tomte (med mask, luva och hela köret) är oslagbara.
Efter den obligatoriska Kalle är det dags att sätta sig till bords och äta julmat. Jag äter alltid på tok för mycket och är proppmätt innan vi har kommit fram till varmrätten. Men, jag kan inte äte mindre förrätt, för sillen är såå god!
Efter maten är alla sega och övermätta. Då börjar godis och fika dyka upp i vardagsrummet och av någon obegriplig anledning lyckas även det slinka ned, som om man inte redan var proppfull. Jag smiter ifrån en stund och kilar över till Mau för att byta julklappar. I år lyckades jag dock lura över henne till mig, så jag slapp gå ut i kylan. Nu någon gång dyker tomten upp. Vår tomte är inte en försynt liten varelse med stor mage och röd rock, nej vår tomte har brun rock, är närsynt, förvirrad, dement, går vilse, kallar mamma för "gammal tant" och läser fel på alla paket. Vår tomte är helt underbar och får alla att skratta, men han blir mindre och mindre barnvänlig för var år som går. Det kanske är bra att just vår tomte inte är den som besöker alla småbarn...
När tomten har gått är det dags att börja dela ut paketen under granen. Julklappsutdelningen tar sin tid, och när den är över är det bara någon timme kvar innan gästerna börjar dra sig hemmåt. Då återstår bara disken och allt pappersskräp på golvet innan man kan gå och lägga sig.

Nu sitter jag här och funderar på att krypa ned i sängen och låta julafton övergå till juldagen.

God Jul

Mitt mellannamn är Elisabeth. Nästan alla kvinnor på pappas sida av släkten heter det i mellannamn (fast jag tror att de stavar med 't' och inte 'th'), så det är lite av ett släktnamn. Själv har jag aldrig haft något emot det. Det är ett fint namn. Jag känner bara bra människor som heter det. Dessutom är det rätt mysigt att alla ens söta släktingar (på pappas sida) vet när det är Elisabeth-dagen, så vi brukar sitta och skicka runt en massa grattis-sms till varandra då.

Den här frågan är faktiskt svår. Okej, jag medger, jag har sagt att nästan alla frågor har varit svåra, men den här är extra svår. Jag har ingen speciell person som jag skulle vilja byta liv med, men hade frågan varit annorlunda formulerad (som Emelie så vackert uttryckte det) så skulle jag ha sagt att jag ville vara en kille för en dag, haha. Eller så skulle jag vilja byta liv med någon som lever ett väldigt annolrunda liv, någon som kanske är äventyrsresande, känd, bosatt i något annat land med en helt annan kultur eller kanske någon som har ett väldigt ovanligt yrke.

... och där försvann jag visst iväg. Kom nyss på mig själv med att sitta och stirra på skärmen i flera minuter. Energin bara rann ur mig. Det känns som om det här blir slutet på inlägget.

Jag vet att jag drömde något för inte så länge sedan som jag försökte komma ihåg dagen efter, men den drömmen har helt fallit i glömska nu. Däremot minns jag drömmen jag drömde innan dess (kan det vara en vecka sedan?). Detaljerna har fallit bort, men jag minns att Bet och Tilda var med. Det var sommar och solen sken. Bet hade på sig en vit klänning och jag och Tilda hade bestämt träff med henne. Vi sprang fram och tillbaka över "stora vägen", där vid korsningen, och blev nästan överkörda av en buss. Till slut dök Bet upp i sin klänning. Sedan hände en massa saker som jag har glömt bort. Vid något tillfälle satt i alla fall jag och Bet på "berget" utanför mig och pratade. Vad vi pratade om kommer jag inte heller ihåg. Sedan gick (skuttade?) vi hem till mig alla tre och plockade enorma körsbär från körsbärsträdet. Det var extremt ljust i drömmen. Himmelen var alldeles vit av solljus och det var varmt. Körsbären var extremt stora, helt klotrunda och klarröda. Där någonstans, med körsbären i handen, vaknade jag.

Jag måste säga att den här drömmen var väldigt alldaglig om man jämför med de drömmar jag brukar drömma. Inget övernaturligt (förutom körsbären), fast det var å andra sidan en väldigt känslosam dröm. Lycka blandat med en känsla av oro, som om något hemskt hela tiden var på väg att hända.

Det här beror väldigt mycket på hur man definierar ordet "kärlek". Om man räknar med den sortens kärlek som man kände när man var sex år så var min första kärlek en kille som gick hos samma dagmamma som jag själv gjorde. Han och jag lekte varje dag och jag blev överlycklig när han en dag föreslog att vi skulle leka att vi gifte oss. När jag sedan började sexårs så pratade jag massor om honom. Rätt gulligt faktiskt. Unrar vad det har blivit av honom nu.

Okej, jag måste bara börja med att tillägga att jag är stolt över att jag bloggar i tid idag. Tummen upp för mig.

Den här frågan är faktiskt svår. Jag har flera väldigt nära vänner som skulle kunna ränkas som mina "bästisar", så det här inlägget tillägnar jag dem (ni vet vilka ni är).

Ni är de vänner som känner till alla mina bra och dåliga sidor, och fortfarande finns där, år efter år.
Ni är de vänner som får mig att skratta och gråta - som tröstar mig, stöttar mig och gör mig lycklig.
Ni är de vänner som jag hoppas att jag har kvar i resten av mitt liv.

Det här är jag julen -08.

Det var faktiskt ett tag sedan jag funderade på den här frågan, men jag vet att jag någon gång har kommit fram till att jag vill gifta mig på sommaren på en ö i skärgården. Vit klänning, grönt gräs, några vänner som spelar musik och släkt och vänner närvarande. Inget stort prinsessbröllop som säkert många tjejer drömmer om, och inte heller ett kyrkligt bröllop. En stilla cermoni i naturen, det är allt.

Ja, det här blev inte ett långt inlägg, men vad finns det mer att säga?

Ha! Vad är det för datum idag? Vad är det för datum idag? Jo, den 15:e! Och vad står det i inlägget??

I made it! Nu är jag äntligen ikapp igen!

Mitt favoritställe på jorden är... Hm, jag har faktiskt två favoritställen. Det ena stället är ön Kho Chang i Thailand. Vi var där år 2008 och jag blev helt förälskad i hela stället. Någon gång i mitt liv kommer jag definitivt att återvända dit. Miljön, människorna... allt var så underbart. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att rida barbacka på en elefant mitt ute i djungeln, eller utsikten från restaurangen ute på piren Bang Bao när solen gick ned bakom de små husen och träbåtarna sakta guppade invid bryggorna. Doften av nylagad fisk blandat med lukten av saltvatten.

Mitt andra favoritställe påminner har också något att göra med vatten. Det finns en vik utanför Möja som min familj alltid åker till med båten på sommaren. Det är otroligt vackert där inne och vattnet är nästan alltid varmt. Ibland om kvällarna när solen är på väg att gå ned tar jag roddbåten och ror ut mitt i viken. Där drar jag in årorna och låter båten ligga och guppa. Sedan sitter jag bara där och tänker och lyssnar till kluckandet mot skrovet och fiskmåsarnas skrik. Jag brukar tänka att där, just där, borde man ha ett skrivblock med sig och skriva ned allt man tänker, för det finns ingen annan stans på hela jorden där jag tänker så mycket som där, eller där jag har en sådan inspiration. När vattnet ligger spegelbankt, solen befinner sig precis bakom de svarta silluetterna av träd och himlen är färgad i regnbågens alla färger, då är jag helt harmonisk inombords och det finns inga bekymmer i världen som skulle kunna få mig på dåligt humör. Jag skulle kunna sitta där för evigt.
Fast när solen har gått ned, himlen har mörknat och myggorna börjat attackera en hejdlöst så försvinner magin och jag tvingas skynda mig att ro tillbaka till båten för att inte bli uppäten.

Okej, det här ska ju föreställa igår, och då var jag sjukt orolig/nervös inför graderingen. Jag och Hannah skulle gradera oss på kvällen och försöka ta blått bälte i ju-jutsu. Vi hade övat massor på alla (obegripliga) ord som vi är tvungna att kunna och vi hade tragglat tekniker under två terminers tid. Igår kväll gällde det äntligen. Jag var asnervös. Trodde på fullatste allvar att jag inte skulle klara det. Det ingår nämligen ett skriftligt prov i graderingen till blått, och jag var fast övertygad om att jag skulle kugga på det. Jag trodde att jag skulle klara allt förutom provet och sedan få titta på medan Hannah fick sitt nya bälte.

Nu i efterhand så inser man att det inte var något att oroa sig för. Graderingen gick bra (även om jag fick hjärnsläpp och glömde bort namnet på flera viktiga grundtekniker) och jag kämpade tills jag höll på att svimma. Lyckades pressa ut den sista energin jag hade kvar under de sista tio minutrarna. Det skriftliga provet glömdes visst bort ("glömdes"?) och jag och Hannah lyckades gradera oss utan att behöva skriva en endaste liten rad. Tyvärr fick vi inte våra blåa bälten för de var slut, så vi får vackert vänta tills efter julen innan vi får sätta på oss helt sprojlans nya, smurffärgade bälten.

Extra många kramar går till Jenny (även om jag vet att du inte läser det här). Hon var den som förtjänade flest applåder på slutet, helt klart!

Okej, det här inlägget kommer att ta ett tag, för jag kom på att jag vill ha en bild till det, och batteriet i min kamera är totalt urladdat. Så vi får helt enkelt vänta... och vänta... och vänta...

Medan ni väntar på att batteriet ska vakna så kan ni lyssna på den här låten:
(Det gör jag just nu nämligen)



Såå, nu har batteriet laddat. Här kommer en bild. (Han blev lite pimpad, för jag hade inget att göra. Visst är rosetten fiin?)



Okej, snyggingen på den här bilden heter Lennart. När jag först skulle komma på vad mitt käraste minne var så insåg jag att jag har väldigt många och jag kunde först inte riktigt bestämma mig. Nu kom jag på att jag kanske borde ha tagit minnet av då min lillebror föddes, för det minnet är mycket kärare än det här, men nu när jag har bemödat mig att fota och allt så ska jag kanske ta och berätta om Lennart istället (sorry Martin)

Lennart är en jättestor nalle med överdimmensionerat huvud. Han är en utav de äldsta gosedjuren jag har och definitivt det som har betytt mest. När jag var omkring två år (kan det ha varit min två-årsdag?) så kom min morbror Björn över. Jag minns att jag stod i trappan i hallen när Björn öppnade dörren. Mamma satt i trappan bakom mig och pappa stod framför dörren. Jag tror att det var han som öppnade, men det minns jag inte helt. Björn vände i alla fall när han kom innanför dörren och gick ut igen. När han kom tillbaks hade han en jättestor nalle med sig. Nallen var mycket större än jag! Och den var till mig! Av någon anledning bestämde jag redan då att jättenallen skulle få heta Lennart, och det har han gjort ända sedan dess.

Lennart är nallen som jag har kramat när jag har behövt någon att krama, gråtit mot och sovit bredvid (han fick ersätta mina föräldrar ett tag när jag skulle lära mig sova själv, men blev förpassad till fotändan av sängen efter att ha vaknat med hår från hans päls i munnen flera dagar i rad). När jag var liten släpade jag och en kompis ned honom för trappan. Vi orkade inte bära honom, för han var för tung. När jag sedan blev något äldra så dansade jag med honom när pappa spelade piano. Lennarts huvud var alltid för tungt, så han tittade konstant upp i taket. Vid den perioden var han och jag lika långa. Idag sover han fortfarande vid min fotända och han kommer troligtvis att flytta med mig den dag jag flyttar hemifrån.

Slutligen vill jag bara säga att mitt allra käraste minne är när min lillebror föddes, och ingen jättenalle i världen skulle någonsin kunna ersätta honom.