Hej! Nu var det visst ett tag sedan jag skrev här. Men jag har faktiskt (förvånad!) inte hållit mig borta från bloggvärlden för det. Nej, jag och två kompisar har valt att starta en blogg tillsammans. Nu rör det ju sig dock inte om en vanlig blogg. Tänkte att jag skulle ta och göra lite reklam för den här så att man kanske kan få någon läsare, hehe.

Vi tre satt en dag och chattade på msn och jag (japp, jag tänker skryta, men det var faktiskt jag) kom med förslaget att vi skulle skapa en speciell blogg tillsamman. För har ni tänkt på en sak? Idag är fantasy-genren väldigt populär. Samtidigt läser folk bloggar i allt större utsträckning än böcker (jag har faktiskt ingen källa för det här, men det är något som jag har fått för mig). Då tänkte jag, kan man inte kombinera dessa två? Alltså, en blogg om påhittade karaktärer i en påhittad fantasyvärld som bloggar om sin vardag. Och nu hör det ju till att kommer man med ett förslag som detta till dessa två tjejer som jag pratade med så blir reaktionen genast "JA, KOM IGEN, DET GÖR VI! VAD SKA DEN HANDLA OM, VAD SKA DEN HETA?" Så ja, sagt och gjort, samma kväll startade vi bloggen HacAlien.

Jag nämnde att jag var den som kom med förslaget (stolt), men tro inte att jag är den som utvecklade idén till storyn. Där är vi alla lika delaktiga och har påverkat lika mycket. Jag hade föreslagit en fantasy-berättelse, men efter mycket diskussioner landade det faktiskt i science fiction.

Storyn är hittills inte så komplicerad. Det är två personer som driver bloggen, Omanika och Taoh. De bor båda på planeten Hac 3, en av de planeter som har kolloniserats av människan (i en framtidsvarition av vår egen värld). Både Omanika och Taoh har gemensamt att de båda är halvmänniskor, till hälften besläktade med någon utav planetens tre intelligenta ursläkten, och de träffades för första gången på ett läger för halvmänniskor. Där blev de genast vänner, men eftersom de bor så långt ifrån varann så har de inte möjlighet att träffas så mycket. Därför bestämde de sig för att starta en blogg tillsammans som de skulle kunna hålla kontakten genom.

Hittills har man bara fått veta lite om deras liv och familjeförhållanden och om hur deser på sig själva, men jag kan avslöja en liten sak: Snart kommer saker att börja hända...

Så ta gärna en titt på bloggen, hacalien.blogg.se  Det vore kul att höra vad ni tycker om denna blogg-form.

Ha det bra
/MyBeginnings

Igår fick jag tillbaka min kära loggbok igen. Det var en kille i ettan som hade lämnat in den till min lärare. Tyvärr glömde jag tacka honom för att han lämnade in den. Så nu är den i alla fall tillbaka.

Idag har jag varit hemma hos söta Torslan som har fyllt 18. Så gott som alla tjejer i klassen var där och vi trängde ihop oss på en kökssoffa och några stolar precis innanför dörren. Måste ha sett kul ut. Grattis igen på dig, Torslan.

Tänka sig, hon är 18 nu. Det betyder att jag blir arton i vår (!). Hur gick det till?! Var inte jag typ femton för bara ett litet tag sen? Skumt.

Det suger att vara sjuk. Så är det bara, och jag tror att många håller med mig om det. Nu är jag dock inte sjuk längre, vilket är oerhört skönt, men eftersom jag var hemma i en förkylning i måndags och borde ha stannat hemma även i tisdags så får jag inte träna idag för pappa. Greate... Jag är rastlös och behöver fräna för att få springa av mig! Jag har ingen lust att sitta hemma och "ta det lugnt" en dag till. Det finns inget skolarbete att göra (eller jo, det finns, men jag har inte tagit med mig något hem för att jag ska göra det imorgon i skolan istället). Så vad ska jag göra? Jag är inte van med så här mycket fritid en skolvecka. Inte på en torsdag i alla fall.
Jag började med att "städa rummet" (bära ned tvätten som låg slängd på golvet), men fastnade efter någon minut i soffan och spelade kort med pappa. Efter en omgång chicago hamnade jag framför pianot och spelade lite, vilket ledde mig till att plocka fram flöjten från sin lilla vrå för att spela på den istället. Nu ligger flöjten på den obäddade sängen och jag sitter här framför datorn och skriver. Jag vill träna! Jag vill springa runt, snacka med alla i dojon, trötta ut mig totalt och kraschlanda i soffan hemma framför tv:n.

Dessutom är min loggbok borta. Fast den historien är lite komisk. Det är inte jag som har tappat bort den, det är någon som har tagit den (av misstag). Jag satt och räknade matte på morgonen i skolan, med loggboken på bordet framför mig, och när jag reste mig för att gå ned till lunchen en timme senare så var loggboken bara borta. Den låg inte på bordet, och inte på golvet. Schemat var dock kvar, för den hade jag plockat ur för att jag skulle kolla något på den. Ingen av lärarna eller reseptionen har fått in boken än, så troligtvis har personen i fråga inte upptäckt än att den har två loggböcker. Hela min veckoplanering med allt som ska göras är inskrivet i den där boken, så jag vore väldigt tacksam om jag kunde få tillbaka den. Den är min ersättning för den delen av minnet som går på semester när man når tonåren!

Igår var på tal om inget min otursdag (borde jag anteckna datumet någon stans så att jag vet tills nästa år?) Dagen började med att jag vaknade en minut efter att min buss hade gått. I panik lyckades jag göra mig klar på en kvart, plus att jag hann käka frukost och sätta i linserna. Så jag fick vänta en kvart på nästa buss. Det skulle inte göra så mycket att jag var en halvtimme försenad, för jag skulle bara missa morgonsamlingen - eller det var vad jag trodde när jag satte mig på tåget. På den tredje stationen fastnade tåget. Det var tydligen tågkö in till centralen på grund utav någon nedriven elledning. När jag äntligen kom fram till en station med tunnelbana hoppade jag av tåget och tog t-banan istället. Nu skulle jag bli senare, men situationen gick kanske fortfarande att rädda. Trodde jag. För vad gör man inte i stressen på t-centralen? Jo, man hoppar på fel tunnelbana. Ha! När dörrarna stängdes insåg jag hur fel jag var, men då var det för sent att hoppa av så jag fick åka en station åt fel håll, vända och åka tillbaka. När jag väl hade tagit mig till skolan insåg jag att jag inte hade något passerkort med mig, så jag kom inte in i byggnaden. Då var jag nära att ge upp. Som tur var kom det en till eftersläntrare gåendes som kunde släppa in mig. Jag blev allt som allt en timma försenad till skolan den morgonen.