En liten saga
Detta är en liten saga som jag skrev för ett tag sen och publicerade på min bilddagbok. Eftersom jag ändå vart inne på att skriva annorlunda inlägg i
"Det var en gång en kvinna som var ute och gick. Då fick hon syn på en backe som sluttade nedåt. Längst ned, där marken var täckt av lera och där en rå dimma härjade, stod en ensam vagn. Hon hejdade sig och undrade vad vagnen gjorde där alldeles för sig själv, under den värld som grönskade av grönaste gräs och där solen sken. Nyfiket gick hon ned för backen.
I kärran låg en gammal filt. Hon lyfte på filten och upptäckte till sin förvåning en samling av de renaste skatter. Sporrad av upptäckten bestämde hon sig för att dra upp kärran för backen. Det syntes ännu spår från tidigare personers försök, men det hindrade henne inte.
Vägen upp var lång. Hon slet som ett djur, men kärran ville inte hjälpa henne på traven. Varje steg krävde mer energi än hon kunde avvara. Halvvägs upp insåg hon att hon inte skulle orka mer. Musklerna värkte och benen ville inte bära. Hon stannade upp för att hämta andan, släppte kärran för en minut. När hon vred på huvudet och kollade bakåt såg hon den dyrbara kärran tyst rulla ned för backen igen. Hopplösheten och utmattningen överväldigade henne, men hon vägrade att ge upp, för vissa ger sällan upp. De draroch sliter i kärran för att få upp den på toppen igen. I dagar och veckor slet hon.
Men vi kommer alla till en gräns då vi inte orkar kämpa mer. Kvinnan gav till slut upp och kärran, med sitt vackra och dyrbara innehåll, blev lämnad ensam i mörkret igen. Det finns alltid någon som kommer att försöka dra upp den för backen, men när försöken inte ger något ger vi upp. Det är människans natur.
Ni som nu orkat läsa så här långt undrar säkert varför jag skriver det här. Svaret är dolt, men kollar man under ytan så kanske man finner den skatt som kvinnan fann. Och sanningen om kärran är en historia i sig. Ingen vet varför den hamnat nedanför backen, kanske inte ens den själv förstår varför, men det var ingen vanlig kärra. Denna hade tankar och ett liv och om den bara hade kunnat samla modet till sig så hade den kunnat ta sig upp för backen. Kanske inte helt av sig självt, men med lite hjälp på traven kan vi alla bestiga de brantaste av backar. Fast det är ju alltid enklast att låta andra göra slitgörat år en. Det var så kärran resonerade, och det var därför den blev kvar. Ingen orkar hjälpa andra i evighet utan att få ut något av det, ingen. Det tål att tänkas på.
Ni som nu fortfarande läser undrar nog vad det är för en skum historia ni läser, där kärror har känslor och liv. Undrar ni det så kan jag först och främs hälsa att ni inte har någon fantasi. Det är väll klart att kärror kan ha känslor!
Och slutligen kommer här mitt råd till er: Om ni någon gång skulle stöta på backen, kanske rent av trilla ned för den, så ge inte upp. Vi kommer nog alla att stöta på den någon gång och då gäller det att våga fortsätta kämpa. Gör inte som kärran gjorde!"
Varför blogga?
Låt oss säga att det är en impuls, ett test - för det är vad det är just nu. Jag vet inte om jag kommer att blogga ofta, eller alls. Men jag måste pröva.
Okej, det där ovanför låter skumt. Det lär nog ta ett tag innan jag kommer igång.
Men i alla fall! Låt oss börja om, okej?
Hej, jag är mybeginnings, en 16årig tjej som föredrar att vara hyfsat anonym. Därför kommer jag inte att nämna varken namn eller varifrån jag kommer. Ni som känner mig vet redan allt det där ändå, så vad är då vitsen med att lämna ut onödigt mycket information om sig själv på nätet?
På tal om det, när man tänker på hur mycket texter folk publicerar om sig själv på nätet så ställer man sig frågan, "varför?". Det finns säkert många som hävdar att de skriver "enbart till sig själva". Men varför, om man enbart skriver till sig själv, lägger man då ut det så att alla kan läsa det. Är det inte så att en bloggare, eller någon som skriver som sig själv på olika communitys, skriver för att få uppmärksamhet? Det kan låta grymmt att säga så, men som människa är vi alla beroende av uppmärksamhet till viss grad. Sen om uppmärksamheten begränsar sig till att någon hälsar då och då, eller om man är i stort behov av att uttrycka sig och/eller synas, så är det fortfarande uppmärksamhet.
Kärlek är uppmärksamhet.
Hat är också uppmärksamhet.
Om man tänker efter så kan nog hungern efter uppmärksamhet vara förklaringen till i stort sätt alla människans beteenden. Varför klottrar vissa på väggarna i tunnelbanan? Varför finns det de som begår grymma brott till synes helt utan anledning? Varför kämpar andra för att få så höga betyg som möjligt? Varför klagar en del högljutt inför sina nära och kära? Varför pratar några överdrivet högt i klassrummet? Svaret är i grund och botten - uppmärksamhet.
Varför sitter jag här framför min alldeles egna, nystartade blogg, hållandes en uppäten risifrutti i handen och stirrandes på en datorskärm. Om man ska följa modellen ovan så är det för att jag vill ha uppmärksamhet. Det kan nog finnas en liten gnutta sanning i det, jag vill ha den lilla dos uppmärksamhet som vi alla vill ha dagligen.
Men mest av allt sitter jag här för att jag gillar att röra runt lite i folks hjärnor och väcka nya tankebanor i det annars allt för välbekanta mönstret.
Har jag lyckats? Undrar ni över den frågan så är svaret ett självklart JA. Om inte annat så kanske jag har bättre lycka nästa gång då jag kommer med ett nytt, ännu skummare inlägg till er.
