Nu sitter jag här och nickar igen. Tåget känns som om det kryper fram. Varje gång mitt undermedvetna registrerar att tåget saktar in rycker jag till och slår upp ögonen. Stirrar som ett fån ut genom rutan och försöker komma fram till var jag är och hur långt det är kvar. Jag hinner knappt förstå att jag inte har försovit mig innan ögonlocken faller ihop igen.

Jag borde försöka hålla mig vaken, så jag skriver ett inlägg via mobilen. Blogg.se's app är en räddning för alla oss som spenderar längre tid framför mobildisplayen än framför datorn.

Nä, jag borde nog blogga på projektarbetesbloggen istället. Eller förbereda mig inför pedagogiskt ledarskap, som jag har nu på morgonen.

God Morgon!