Lätt romantisk bland mörka ängar
Jag fick ett ryck att göra något produktivt, men är inte på rätt humör för att försöka skriva på Mindmera. Uppföljaren till Belt ligger på hyllan ytterligare några dagar till, då jag känner att tempot i skolan den här veckan inte riktigt tillåter att jag stiger in i Melodys och Hemmings värld. Så för att fokusera på något annat tänker jag slänga in ett litet inlägg om... mörka ängar och moppens brummande.
Igårkväll när jag åkte hem från träningen började tankarna vandra. Jag blir lätt romantisk när jag är ute på kvällen, har jag märkt. Stjärnorna och månen gömde sig bakom tunga moln och dalen låg helt öde och svart. Det enda som hördes var det dova brummandet från moppens motor. Träden reste sig som svarta skuggor mot himmelen. Framför mig lös strålkastaren upp vägen ett tiotal meter, innan lyset stötte på en mörk vägg. Det blev en balansgång mellan att gasa på, vilket man omedvetet gör när man kommer ut i det öppna, och att hålla ned hastigheten ifall det skulle dyka upp någon ensam nattströvare. Ibland blänkte det till i ögonen på något djur som gömde sig i skuggorna.
Det är något magiskt med naturen på natten. När dimman rullar i vita, iskalla slöjor över ängen blir naturen närmast magisk. Man förväntar sig nästan att se älvor som dansar i gräset. När det är stjärnklart och månen kastar sin bleka glans över daggvåta grässtrån och sprucken asfalt är det nästan så att andan slås ur en. Alla miljarder små ljusprickar som strålar ikapp i mörkret. Naturen får mig alltid att känna mig fri. Alla bekymmer upplöses och svävar ut i skogen. Naturen är så vacker på natten.
Jag får ofta höra hur dumt det är att skaffa sig en 30-moppe som knappt går snabbare än en cykel. Visst skulle det gå snabbare med en EU-moped som gick att köra på bilvägen, men tanken lockar inte. Jag vill kunna åka ensam på de snirkliga cykelvägarna, långt från bilvägarnas buller och kalla gatlyktor. Att bara få ha den där stunden för mig själv mitt i naturen. Några minuter extra spelar ingen roll, det är ändå här jag vill åka.
Jag blir lätt romantisk på kvällen, har jag märkt...
Igårkväll när jag åkte hem från träningen började tankarna vandra. Jag blir lätt romantisk när jag är ute på kvällen, har jag märkt. Stjärnorna och månen gömde sig bakom tunga moln och dalen låg helt öde och svart. Det enda som hördes var det dova brummandet från moppens motor. Träden reste sig som svarta skuggor mot himmelen. Framför mig lös strålkastaren upp vägen ett tiotal meter, innan lyset stötte på en mörk vägg. Det blev en balansgång mellan att gasa på, vilket man omedvetet gör när man kommer ut i det öppna, och att hålla ned hastigheten ifall det skulle dyka upp någon ensam nattströvare. Ibland blänkte det till i ögonen på något djur som gömde sig i skuggorna.
Det är något magiskt med naturen på natten. När dimman rullar i vita, iskalla slöjor över ängen blir naturen närmast magisk. Man förväntar sig nästan att se älvor som dansar i gräset. När det är stjärnklart och månen kastar sin bleka glans över daggvåta grässtrån och sprucken asfalt är det nästan så att andan slås ur en. Alla miljarder små ljusprickar som strålar ikapp i mörkret. Naturen får mig alltid att känna mig fri. Alla bekymmer upplöses och svävar ut i skogen. Naturen är så vacker på natten.
Jag får ofta höra hur dumt det är att skaffa sig en 30-moppe som knappt går snabbare än en cykel. Visst skulle det gå snabbare med en EU-moped som gick att köra på bilvägen, men tanken lockar inte. Jag vill kunna åka ensam på de snirkliga cykelvägarna, långt från bilvägarnas buller och kalla gatlyktor. Att bara få ha den där stunden för mig själv mitt i naturen. Några minuter extra spelar ingen roll, det är ändå här jag vill åka.
Jag blir lätt romantisk på kvällen, har jag märkt...
Kommentarer
Postat av: Emelie [FOTO]
sv: Hihi, kul att du gillar den :D
Den är lite rörig, men jag gillar den också :) Lite synd på husvagnarna bakom planket till vänster bara :P <3
Trackback
