Grön buske - dränkt katt
Igår var jag påväg hem från bussen när jag tittade upp och möttes av en vägg av grönt. Stod som en gapande fisk i flera sekunder innan jag insåg att han som vi anlitade för att fixa framsidan hade varit och planterat nya buskar utmed tomtgränsen. De var inte där när jag gick hemmifrån på morgonen. Nu växte det plötsligt en och en halv meter långa buskar framför mig.
Idag har jag plattat till jorden runt buskarna och vattnat dem. Men buskarna var inte de enda som blev dränkta idag. Jag skulle ändra inställningen på vattenspridaren och såg inte att det iskalla vattnet kom åkandes mot mig. Ser ut som en dränt katt just nu, men det gör inget. Blev i alla fall avsvalkad.
Det är otroligt härligt väder ute, högsommarvärme. Ska ut och torka i solen nu och läsa "Revolvermannen" av Stephen King.
Ha en underbar dag önskar en nyvattnad MyBeginning.
En enda stor dysfunktionell familj - våra fyra år ihop och lite till
Och klockan tickar som en tidsinställd bomb. Snart är grundskolan slut, det gamla slut och framför oss ligger bara okänd mark. Vi vandrar längs en väg kantad med välbekanta små hus, men framför oss böjer vägen på oss, husen slutar och vi kommer finna oss ståendes på en avtagsväg med destiantion okänd skriven på en skylt.
Idag läste jag en test som Trollungen skrivit. "Efter fyra underbara år tar det snart slut", skrev hon. Här kommer min kontring, eller kanske snarare en fortsättning på samma tema.
Fyra år har vi gått tillsammans, känt varandra. Det började i sexan när vi kom från olika klasser till högstadieskolan i vår hemkommun. Då var vi sex stycken. Ett år senare tillkom lilla Cactuardolls i gänget. Vi var skolans nördiga gäng - kortmaffian. Varje rast spelade vi kort, undangömda i ett hörn nära nästa lektionssal. Våra händer rörde sig av automatik där vi satt i vår egna lilla bubbla. Vi kanske fick snea blickar, blev baktalade, föremål för skitsnack, ignorerade eller rent av beundrade - vi bryde oss inte ett skit. Vår bubbla var blind för världen utanför. Det var inte så mycket kortspelet heller, för ingen brydde sig om vem som vann. Nej, det var den avslappnade stämningen, chansen att gå ned i varv mellan lektionerna och närheten till sina vänner.
Så kom vi fram till den strålande idén att byta skola. Det började med ett telefonsamtal mellan några... och slutade så vitt jag vet med ett telefonsamtal mellan några andra. Plötsligt hade hela gänget - förutom en tjej - sökt in på en friskola i en annan kommun.
Detta blev en vändning för gänget. En försvann - fyra tillkom i den nya skolan, varav två killar. Det var inte förens nu som vi började få problem med att hålla ihop - för det var nu vi började lära känna varandra på riktigt. Grupperingar, skitsnack, tysta krig. Vad höll - och för all del håller - vi på med? Åren gick, två försvann iväg. Gänget krymte. Det är inte förens nu, när allt snart är slut och vi för första gången tvingas ifrån varandra, som man börjar ifrågasätta vårt beteende. Vad var vitsen med att smågnabbas och tjura utan direkt anledning? Ingen.
Nu tar snart de fyra underbara åren slut. Vad slutade vi som? Det vi kunde ha slutat som kaos och splitter, men det vi faktist uppnått är en enda stor dysfunktionell familj. Jag trivs i ert sällskap och värderar er vänskap högt. Vi må vara dysfunktionella, men vi ÄR en familj. Vi är morgontjuriga systrar som tvingas dela badrum, systrar som inte klarar sig utan varandra men som inte inser det när de är i varandras närhet.
Nu tar snart de fyra underbara åren slut. Det är nu vi tvingas välja hur vi vill minnas de år som gått. Lägg allt gnäll och allt gnabb bakom er. Minns iställer alla underbara stunder vi haft ihop.
Minns alla fester.
Minns allt skratt.
Minns alla sommarlovskvällar.
Minns tågresorna hem då vi tränger ihop oss på för få säten eller står tillsammans bland andra resenärer i en överbelanmrad vagn.
Minns alla äventyr vi haft ihop.
Minns alla foton på skrattande vänner.
Minns alla dåliga skämt som vi skrattat åt i timmar.
Minns alla som en gång vart med i gänget, de sidor hos dem vi älskade.
Minns alla som idag är med i gänget, alla stunder ihop.
Minns bara de bra sidorna.
Minns och glöm aldrig!
Nu tar de fyra underbara åren slut - men de kanske följs åt av fyra ännu underbarare. Detta behöver inte betyda slutet för oss så länge vi fortfarande vill vara en del utav den stora Familjen. Jag ser i alla fall fram emot en underbar fortsättning.
Simma lugnt, minns mycket, glöm sällan!
Sasha Son - Love
Denna låt var Litauens bidrag till Eurovision Song Contest 2009. Jag tyckte att den var rätt okej när jag först hörde den, men bara rätt okej. Sen lyssnade jag på den efteråt. Den blir bara bättre och bättre för varje gång man lyssnar, för texten är inte bara meningslöst dravel som de flesta låttexterna i ESC är. Numera är jag av åsikten att den här borde ha vunnit istället för Norges låt.
Lyssna och se vad Ni tycker.
Dubbelgångarna
Ni får ursäkta mig, jag har inget emot de som vill vara modemedvetna. Själv skulle jag inte klara av vara tvungen att följa ett bestämt klädmode som hela tiden ändras av att någon säger att "det här är modernt", men det är jag.
Nej, det som jag reagerade på var att det senaste modet har gått till överstyr. Om alla har likadana, svarta skinjackor, likadana, svarta ben och i övrigt liknande kläder, hur ska man då kunna känna sig unik?
Skinjackan - är snygg, skulle själv skaffa en om den inte var så otroligt populär så att det blir tjatigt.
Legginsen - är rätt snygga de med, och praktiska. Går att ha till allt.
De långa linnena - är också rätt snygga och sköna.
Klackskorna - ska jag inte yttra mig om, för jag har min egen åsikt om höga klackar (av egen erfarenhet, eller snarare brist på erfarenhet).
De korta kjolarna - är ibland lite väl korta, tjejer...
Kombinationen - Det är här problemet sitter, inte i kläderna i sig! Mer tänker jag inte säga.
Och ja, jag är inte en av de tjejer som klär mig så (lite väl uppenbart med tanke på mina åsikter).
Är jag den enda som ledsnat på dubbelgångarna, eller finns det fler som tycker som jag? Kommentera gärna.
Simma lugnt
Härliga uppvaknande, bitterljuva verklighet
Väcktes ur min sömn av att väckarklockan började pipa. Huvudet kändes som bly och ögonlocken ville inte öppna sig. Jag satte mig upp av ren vana och klippte till väckarklockan så att den slog på snooz i åtta minuter. Somnade om på fläcken.
Väckarklockan ringde igen. Jag satte mig upp lika urvaket och slog till väckarklockan igen. Den tystnade och jag somnade tacksamt om i åtta minuter till.
Vaknade och steg upp. Reflekterade inte över att klockan inte ringt än. Gick ned som i trans och kom snabbt i ordning för skolan. Tog mig till skolan utan att riktigt minnas resvägen dit.
Dagen förflöt som i ett töcken. Plötsligt hade vi idrott, en utav de sista lektionerna på dagen. "Konstigt, idrott på en måndag", han slinka igenom mina tankar.
Det som jag däremot reagerade på var att jag inte riktigt tyckte att idrottssalen stämde. Den var för stor, men dock allt för välkänd. Jag hade definitivt haft idrott där förut.
Ingrid höll lektionen. Vi skulle ha en blandning utav en skriftlig tävling och en fysisk stafett. Reglerna var komplicerade, men begripliga om man tänkte efter. Jag hade precis börjat fatta reglerna och komma in i tävlingen då jag hörde ett ljud som inte alls hörde dit.
Väckarklockan ringde!
Jag öppnade ögonen och fann mig själv liggandes i min egen säng. Klockan var bara kvart över sex. Härliga uppvaknande. Bitterljuva verklighet.
Skoldagen var inte nästan slut, den hade inte ens börjat än. Jag låg kvar i min säng, i mitt kalla rum... Måndag morgon.
Det var då jag mindes idrottshallen jag nyss befunnit mig i, eller snarare trott att jag befunnit mig i. Det var idrottshallen i min gamla skola.
Denna gång blev morgonen ännu segare. Jag klädde på mig PÅ RIKTIGT, ät frukost PÅ RIKTIGT och satte mig än en gång på bussen för att åter igen ta mig till skolan, fast den här gången PÅ RIKTIGT. "Det är i alla fall ingen idrott idag", tänkte jag. "Skönt".
Så kommer Mössan gåendes. Hon sätter sig ned på sätet framför mig och säger: "Attans, nu glömde jag idrottskläderna!"
"Men vi har ju ingen idrott på måndagar", for det ur mig.
"Men idag skulle vi ju ha det för att vi har NO-prov på onsdag", stönade Mössan.
Jag tittade ned på min ryggsäck... Den innehöll skolböcker, skolböcker och åter skolböcker. Inga idrottskläder.
Härliga uppvaknande. Bitterljuva verklighet.
I samma ögonblick börjar bussen rulla. För sent att vända om.
Skoldagen rullar på med matteprov, lunch och den där spanskauppgiften som sakta slår ihjäl mig med en dunkudde.
Så kommer jag fram till Spanska-kp:t (kp=kommunikationspass=skolans töntiga namn för lektion).
Dags att redovisa Landet, men min grupp är inte med mig så jag bestämmer mig för att ta redovisningen nästa måndag (antagligen själv, om inte båda två är friska då).
"Och så skriver ni in de tre påståendena, som ni ska ha klara tills idag, i worddokumentet jag tagit upp här bredvid", säger spanskaläraren.
Påståendena ja. De som gruppen borde ha pratat igenom och gjort tills idag. Gruppen ja.
Härliga uppvaknande. Bitterljuva verklighet.
Sen får vi reda på våra resultat på spanska NP. Jag ligger på gränsen, men sänker mig precis. Läraren säger att jag måste visa att jag har MVG-kriterier nu för att behålla mitt betyg, det vill säga göra extra bra ifrån mig på steg 25, göra klart landet och redovisa det, göra klart t´Trampolín och visa upp att jag har de kunskaperna och slutligen skriva så långt som möjligt på den bok vi skriver på kp-passen. I princip det jag sagt att jag ska göra förut, men nu slår plötsligt insikten upp att jag har allt det kvar.
"Men du får inte stressa sönder dig", säger läraren.
Nej, jag ska inte. Jag lovar.
Härliga uppvaknande. Bitterljuva verklighet.
Men jag ska inte klaga mer, dagen har vart rätt bra. Fick lite tid i musiksalen med mina söta små kompisar under lunchen, så jag kunde slappna av och spela lite musik. Kände mig som ett barn på dagis, för vi var inte alltför seriösa.
Det är bara nu i efterhand, när tröttheten lägger sig över en, som dagen framstår som ett enda långt uppvaknande.
Härliga uppvaknande, bitterljuva verklighet.
Nu drar jag täcket över huvudet och lämnar skolan bakom mig (snart i alla fall, ska bara träna lite till inför musikförhöret imorgon).
Simma lugnt.
Spontan dag!
Idag började som en vanlig dagen-efter-en-sen-kväll-dag. Vaknade (otroligt nog) vid nio, men snozade till tio. Gick ned och tittade in i köket men kom fram till att jag inte orkade fixa frukost än så jag gick upp och ritade en bild på Gimp istället. Vid elva/halv tolv kom jag på: "Shit, frukost ja".
Dagen fortsatte i samma tempo tills runt fyra då jag och Trollungen med skostorlek 74,5 kom fram till (via msn) att vi hade allt för tråkigt hemma. Vad skulle vi hitta på?
"Vi drar till Jakan!" kläckte Trollungen ur sig. Plötsligt var hon, jag och en anna skön figur i en bil på väg till Kista (efter att ha insett att Jakan snart skulle stänga).
När jag satt där försjönk jag i tankar och vaknade upp av att vi nästan var framme. En otroligt dum tanke for genom min dumma skalle då. "Var är vi och vad gör jag i en bil?" Det tog flera sekunder innan jag mindes vårt lilla samtal på msn.
Sen under halva shoppingrundan var jag helt borta och hörde knappt att mina kompisar pratade. Menmen, piggnade till sen efter att jag köpt "New moon", uppföljaren till "Twilight". Har ordentligt medböcker att läsa nu i sommar.
Har äntligen fått "Revolvermannen" av Stephen King, på tal om böcker. Är överlycklig! Tack farmor. Sk läsa den så snart jag läst klart "Da Vinci-koden"
Köpte också ett nytt deadem, för mitt förra gick sönder.
Så detta var min spontana dag. Ska fundera på att göra lite skolarbete nu.
Simma lugnt.
Testgruppen gör intåg
För några dagar sen skapade jag en underblogg till MyBeginnings, en lösenordsskyddad blogg för de som hjälper mig med min bok. Det är enbart tre personer som har lösenordet, och de är tre slumpvis utvalda bland alla som tidigare hjälpt mig. Så har ni inte fått något lösenord med vet med er att ni har hjälpt mig tidigare så ska ni inte bli ledsna. Ville bara ha tre medlemmar för att inte allt för många skulle få läsa boken innan den blev klar.
Av hänsyn till er andra kommer jag inte att säga vilka de tre är.
Men tillbaka till huvudämnet nu; jag kommer att publicera en text här varje gång som jag vill att Testgruppen loggar in på underbloggen. Detta för att de ska slippa bevaka den bloggen då det är ganska krångligt att komma in.
Jag skriver det här nu för att Ni som följer den här bloggen inte ska undra vad fan som tagit åt mig när jag sen börjar skriva något i stil med: "Tredje kapitlet är ute", eller "Det finns ny information för Testgruppen på underbloggen."
Tack för mig ocg Simma lugnt!
My first Beginning - Den egoistiske kejsaren kapitel 5/5
It has left a deep hole in my hart, a never ended story that calls my name, begging to not be forgotten, to be able to live forever...
5. Kung Wormer
Kuron vände sig snabbt om. Alldeles bakom honom stod en gammal man med långt vitt. Han hade kroppen täkt av guldsmycken och ett stort leopardskinn över axlarna. Med en sur blick såg han på Kuron. Sen sa han surt:
- Jasså, du har vaknat nu. Bra. Kung Wormer vill träffa dig.... och här slutar det, sorgligt kort och sorligt mitt i. Den allra första Beginning jag skrev dog den
den 29 februari 2004 09:24:52.
Jag var tio år.
My first Beginning - Den egoistiske kejsaren kapitel 4/5
4. Tio älvor och en häxa
Ljus kulorna kom närmare Kuron. Solen kom fram och torkade upp efter stormen. Regnbågen lyste klar. Ljus kulorna stannade upp bredvid Kuron och nu såg man vad det var. Tio, vackra älvor som lyste gyllene och vackert. Kuron glömde bort kvinnan och ställde sig upp med ett girigt utryck i ögonen. Men när han fick syn på henne övergick girigheten till rädsla på någon sekund. En av älvorna flög fram till Kuron och med en vacker sångröst (helt utan ord, men med ljud som påminde om ord) varnade Kuron för kvinnan: ´´ Detta är en varning, från hela vår jord. Akta dig för häxan, hennes makt är för stor. A,a,a,a a a,a,aa,a. Akta dig för häxan, hennes makt är för stor.´´ Kuron blev sur för att älvan inte behandlade honom som en kejsare, utan som en främmande bonde.
- Jag är faktiskt kejsare Kuron. Du har behandlat mig illa och måste straffas, sa Kuron. Men älvan hade flugit bort till häxan (kvinnan) med ett väldans humör och hörde inte ett skvatt vad Kuron sa. Nu såg Kuron sin skans att fly. Han vände sig om för att springa, men när han såg stupet bakom sig svimmade han. När han piggnade till märkte han att han var i ett stort rum av guld. Han satte sig upp i sängen. En varm vind svepte in igenom ett öppet fönster. Kuron ställde sig upp. Golvet var av kristall och lika blankt som glas. Men detta imponerade tydligen inte på Kuron. Hans ögon sökte efter någonting annat. Betjänterna, var fanns alla betjänterna och livvakterna. Det var väll inte meningen att han, den vackra och mäktige kejsare Kuron, alldeles själv skulle servera sin frukost och vakta sig själv.
- Var é dom där korkade betjänterna någon stans? Jag är hungrig, sa Kuron surt. Han började gå mot en öppning. Utanför hördes glada rop och skratt. Kuron ställde sig i öppningen och tittade ut. Till sin förvåning var han i en liten stad. Husen var av guld med kristalltak och silverknutar. Staden låg i det vackraste landskap Kuron någonsin hade sett. Glittrande vattenfall som rinner ner över de vackra växtklädda bergen. Fåglar och blommor av alla möjliga okända slag prydde det vackra landskapet. Att se hela den vackra staden kallade tillbaka Kurons girighet. Då fick han syn på någonting han kände igen. Tio ljuskulor flög över himlen. Dom hade räddat hans liv. Han kände sig på något konstigt sätt skyldig dom en ursäkt. Men varför det? Vad tänkte han på? Skulle han be om ursäkt? Kuron vände bort ansiktet. Han tittade istället på några barn, klädda i leopardskin och olika slags guldsmycken. De satt och spelade kula med små kristaller. Girigheten fyllde hela Kurons kropp när han såg de små kristallerna. Han började långsamt gå mot barnen. Men när han var halvvägs dök en vacker ung kvinna upp i en gränd. Det var samma kvinna som hade räddat honom från vargen den där natten då han flydde. Kuron stannade och såg efter henne. Då kände han hur en knotig hand landade på hans axel....och så slutar det näst sista kapitlet. Ni får ha överseende med alla stavfel och särskrivningar. Kom ihåg att jag bara var nio år när jag skrev det här (eller, jag hade nog fyllt tio när jag skrev det här kapitlet) och jag har inte vart inne och ändrat på något sen dess. Allt är som i originalet.
Fortsättning följer... väldigt snart skulle jag tro, för sista kapitlet är deprimerande kort. Nästan synd att jag aldrig tog mig tid att fortsätta, och nu skulle det vara som att sudda ut sidor ur en gammal dagbok om jag försökte skriva en fortsättning. Men men, det är nog så med alla mina Beginnings. De slutar tvärt och mitt i en händelse, för att för alltid hänga kvar i tomrummet efter en ofullständig saga.
Simma lugnt.
Om min dag, för en gångs skull
Hejsan svejsan, hallelåja, tjenare och alla andra halvtöntiga hälsningar ni kan koma på.
Idag ska jag vara lite "wild and crazy" och skriva något som för en gångs skulle INTE handlar om The Beginnings, filmer, böcker, musiktips eller konstiga och utflippade tankemönster.
Jag ska istället skriva om min dag. Okej, inte hela dagen, för då komemr ni bara att bli uttråkade, jag lovar.
Nej, det jag nu ska skriva om är den konsert som jag spelade på idag.
Det hela började med långt genrep från 17:30. Jag var lite halvt nervös när jag åkte dit. Framför allt var jag förkyld, rättare sagt, ÄR förkyld. Jag hade proppat i mig en halstablett och tagit en läskig nässprej som luktade som pencilin bara för att försäkra mig om att jag skulle överlevakvällen.
Genrepet gick bra, tills vi kom fram till då vi skulle spela "As times goes by". Jag hade helt glömt bort att vi skulle spela den och därför medvetet lämnat noterna hemma på sängen. Med svansen mellan benen fick jag ringa till mamma och be henne ta med noterna till konserten sen.
Uniefär en timme innan konserten skulle börja spelade jag igenom "Largo" av Vivaldi tillsammans med en helt spontant ihopsatt kompgrupp beståendes av stråk och piano. Vi hann bara träna ihop en gång, vilket fick duga. Kompgruppen lyckades spela ihop åtminstone en gång till.
19:00 började konserten. Ackustiken var underbar. Först spelade jag ihop med orkestern, sen (lite senare) ihop med flöjtgruppen. Den biten var nog den som gick bökigast, för både jag och en annan tjej där är allt för envisa för att spela ihop. Hon drog upp tempot och jag försökte envist dra ned det, vilket resulterade i att jag spelade segare än alla andra. Det lät lite halvkrassligt under vissa delar. Men aja, det kan inte hjälpas. Kul var det i alla fall.
Det stora skräckmomentet, det jag gått och vart nervös inför, var mitt solo tillsammans med stråkkompet. Konstigt nog, när jag väl stod på scenen, var jag inte ett dugg nervös. Ett stort tack till den underbara fiolläraren som lättar upp stämningen på scen. Hon har botat min scenskräck!
Stycket gick så där. Jag hoppade lite mellan tempon och räknade som en kratta, tonerna blev från och till lite rossliga (förkyld) och vissa långa toner dog ut. Fast med tanke på hur mycket beröm jag fick efterråt så kan det inte ha låtit allt för hemskt. Är riktigt stolt.
Det sista nummret jag var med i gick riktigt bra tills vi kom fram till "As time goes by". Hade nästan glömt bort hur noterna såg ut! Det gick förvånansvärt bra att spela, men det bev lite över stock och sten. Hann ju inte träna innan heller.
Och så sitter jag här nu, med en förstörd hals som försöker få mig att förstå att jag kanske var lite väl optimistisk idag när jag sade att jag "mådde bra nu", en klänning som inte vill vara sams med mig och ett väldigt långt inlägg om något som bara en musiknörd som jag kan tycka om att läsa.
Fast lite variation ska man ju ha på sin blogg också.
Simma lugnt (måste hitta en annan signatur snart, börjar bli lite less på den här)
My first Beginning - Den egoistiske kejsaren kapitel 3/5
Läs och njut:
3. En stad av rent guld
Tåget var nu långt borta. Kuron var arg men kunde inte låta bli att ta sig till Swerina. Han ställde sig upp och började springa åt samma håll som tåget for. Men det var svårt att ta sig fram i den täta skogen och han snubblade flera gånger över stenar och rötter. Han var en bra bit på vägen när han upptäckte att ett stort buskage av taggiga grenar hindrade honom att fortsätta. Men när Kuron kom närmare såg han att det gick att ta sig in i buskaget igenom ett litet upphugget hål i mitten. Kuron kravlade sig in i buskaget. Det var trångt där inne. Kurons klädnad revs sönder när han försökte ta sig igenom. En gren hängde fram och rev upp ett sår i Kurons panna. Det sved till och Kuron la handen för såret. Han tog med den andra handen upp ett blad och la det för såret. Kuron fortsatte nu att gå igenom buskaget. Tillslut var han ute ur det taggiga buskaget. Men han var inte längre vid tåg rälsen. Den var borta, spårlöst försvunnen. Till slut hörde han tåget, långt borta. Kuron sprang mot ljudet. Han kom fram till en löv buske med stora löv på. Kuron förde löven åt sidan och fick syn på ett stup rakt framför sig. Nedanför honom åkte tåget. Han följde tåget med sin blick och fick syn på en stad som såg ut att vara jord av guld. Ja, en stad av rent guld. Men då kom höjdrädslan tillbaka. Han backade darrande några steg bakåt. Men det var något i vägen, något stort. Konstigt, jag mins inte att det stod ett träd här, tänkte Kuron.
Men när han vände sig om såg han att en kvinna stod där. Hon var ganska lång och var klädd i ett panterskin. Hon hade guldarmband och guldörhängen. Kuron stirrade på henne. Hon hade ett spjut i ena handen. Det såg ut som om hon var ute på jakt. Hon vände blicken mot honom, furst såg hon alldeles förskräckt ut men efter ett tag såg hon arg och irriterad ut. Hon riktade sitt spjut mot Kuron och han förstod att han var illa ute nu. Han backade bakåt för att komma undan det vassa spjutet. Men han hade otur. Stupet låg alldeles bakom honom och han kunde känna kanten redan. Det hade burjat regna nu. Regnet låg som spön i backen. Det höll på att bli värdens oväder nu. Men ovädret var bara över Kuron och kvinnan. Ju mer regnet föll över kvinnan, ju ondskefullare såg hon ut att vara. Det var nära ögat att Kuron föll baklänges ner i stupet. Men som tur var gjorde han inte det. Men då, ut ur tomma intet strömmade ett bländande ljus fram som fick ovädret att sakta tyna bort. Ur ljuset kom dussintals gyllene ljuskulor. Det var det märkvärdigaste och vackraste Kuron någonsin hade sätt. Man kunde inte göra något annat en att gapa när man såg det.
Kvinnans ansikte hade helt förändrats. Nu såg hon mer förskräckt ut en arg.Här slutar det tredje kapitlet ur Den egoistiske kejsaren. (Ni börjar kunna det här nu va?)
Fortsättning följer...
Veckans bok - Twilight
På senaste tiden har jag inte ansett mig ha så mycket tid att läsa, men det har inte hindrat mig från att hitta böcker som jag VILL läsa. När jag sen i fredags fick i engelskauppgift att läsa en engelsk bok som filmatiserats så valde jag, utan att tveka en enda sekund, Twilight.
Det tog mig mindre än två dagar att läsa ut den, vilket är extremt fort för att vara jag (jag läser ganska långsamt, speciellt engelska böcker).
Nu rekomenderar jag den varmt. Boken var fantasktiskt bra! Författarinnan, Stephenie Meyer, skriver fängslande och med en förmåga att få läsaren att känna igen sig och känna sig involverad i de mest osannolika situationerna.
Boken handlar om en flicka, Bella, som flyttar hem till sin pappa i det lilla samhället Forks. Hon har aldrig riktigt kännt att hon passar in och fasas nu över att tvingas gå i High School tillsammans med en massa ungdommar där alla redan känner alla sen lekskolan.
Redan första dagen stöter hon på den farligt vackra, mystiska, men också (vilket hon inte inser först) livsfarlige Edward Cullen.
En omöjlig kärlekshistoria tar sin början.
Så här skriver de på baksidan av boken:
"About three things I was absolutely positive.
First, Edward was a vampire.
Secound, there was a part of him - and i didn't know how dominant that part might be - that thirsted for my blood.
And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him."
Läs boken, slukas av den och ni kommer inte att kunna släppa den under lång tid efter det att ni läst klart den, jag lovar!
My first beginning - Den egoistiska kejsaren kapitel 2/5
2. Den mystiska kvinnan
En stor svart ilsken varg kom gående ur mörkret. Den närmade sig Kuron med hastig fart som om den tänkte äta upp honom. Kuron backade bakåt för att sedan ta till flykt. Vargens ögon speglade sig i Kurons på ett skrämmande sett. Kuron sprang för livet men vargen närmade sig hastigt. I sista sekunden grep en mystisk ung kvinna tag om Kurons midja och svingade sig upp på en tjock gren högt ovanför marken. Kuron, som var höjdrädd, kravlade sig fast i stammen för att han inte ville ramla ner. Men efter en liten stund vände han sig skakis mot den mystiska kvinnan som hade räddat hans liv. Hennes ansikte var ungt och vackert. Hennes ögon var gröna och stirrade ner på vargen utan att blinka. Hon var klädd i ett leopardskinn och full av guldsmycken. Vargen vände och försvann in i skogen. Kvinnan tog tag i Kurons arm och svingade sig ner på markan med honom.
- Mokata, sa hon och sprang in i skogen.
Kejsaren sprang efter henne. Det började bli ljust ute nu. Kuron snubblade och när han reste sig var kvinnan borta. Han var trött och jättehungrig. Han slog sig ner under ett träd och somnade bums. Han vaknade av att en kokosnöt ramlade ner i skallen på honom. Han upptäckte att han nu satt under en palm. Palmen låg på en strand. Skogen låg långt borta nu.
- Konstigt, jag minns inte att jag la mig här i morse, tänkte Kuron.
Han vände sig om och fick syn på en vagn med en bit mark och ett träd på flaket. Den var på väg mot ett tåg som väntade vid stationen. Kuron sprang ikapp den och hoppade upp på flaket. Han ställde sig under trädet och tittade upp. Då fick han syn på en frukt som hängde på en gren.
- Äpple, skrek Kuron glatt.
Han högg tag i stammen på trädet och klättrade upp. Höjdrädslan la sig över honom och han kände sig svimfärdig. Han högg tag i en smal gren och försökte hänga i den. Men grenen var för tunn. Han föll ner på flaket avsvimmad. Några äpplen föll ner i skallen på honom och han vaknade till liv igen. Ett äpple till föll ner i skallen på honom och sedan ner på flaket. Kuron tog upp ett äpple och bet i det. Det smakade super gott och Kuron åt och åt tills han var alldeles mätt. Kuron vände sig om och nu var han visst vid tåget som skulle köra lasten. ''Till Swerina'' stod det på en stor skylt i närheten av tåget. Kuron beslöt sig för att ta reda på vad Swerina betyder. Han klev in i tåget och satte sig mitt i mellan två stora säckar. Kuron upptäckte att säckarna var fyllda med guld.
- Kom direktörn, kolla här vad jag har hittat, sa en man som kom in, en människa på äventyr.
Mannan skrattade lite och kastade ut Kuron.
- Du kommer att få ångra det här! skrek Kuron argt.Här slutar det andra kapitlet ur "Den egoistiska kejsaren".
Fortsättning följer...
My first Beginning - Den egoistiska Kejsaren, kapitell 1/5
Det tog mig några dagar att skriva den första sidan, det som blev det första kapitlet. Stolt visade jag det för min pappa och han berömde mig.
Det första kapitlet är det som idag betyder mest för mig, och alltid har gjort det. Därför ska ni här få läsa det.
Så här började allt...
1. Kuron flyr
För länge sedan i ett land långt härifrån härskade en självisk kejsare vid namn Kuron. Han fick allt han ville ha. Kuron, som hade allt, brydde sig inte om att bönderna knappt hade råd med mat och var inte så speciellt omtyckt. Men han skulle snart få igen. Djupt inne i en underjordisk gång hördes hemska skratt. En tidig morgon bultade det på palatsporten. En vakt öppnade. Han blev alldeles förskräckt när han såg varelsen och svimmade. Ett gäng vakter kom rusande och haspade dörren utan att kasta en enda blick på den hemska varelsen utanför porten.
Samma dag som den hemska varelsen hade visat sig utanför palatset svimmade folk här och där. Om Kuron hade brytt sig skulle han ha tyckt att det hela var mystiskt. Men han var ju som han var och tyckte att alla får ta ansvar för sitt eget svimmande och det bara var lögn att en hemsk varelse hade visat sig vid palatset. Men i den underjordiska gången hördes det hemska skrattet mycket högre. Man kunde höra höga tjut om natten innefrån byn intill palatset. När kejsare Kuron vaknade nästa morgon stod en kraftig doktor lutad över honom. Hans ögon stirrade in i Kurons och såg väldigt skrämmande ut.
- Vad är det frågan om? röt Kuron. Vad gör ni i mitt palats? Ut med dig!
- Om du undrar, så är jag här för att bota din sjukdom, svarade den kraftige doktorn surt.
- Är jag sjuk? Är min dyrbara kropp sjuk? skrek Kuron som var livrädd. Jag kommer att dö. Jag kommer att gå bort. Men gör något då!!! Doktorn vände sig om och sa:
- Om du inte har lärt dig att tänka på vad andra tycker och inte bara vad du själv tycker tills jag är tillbaka om en månad, så kommer jag inte att bota dig och du dör. Men om du till och med har fått någon att älska dig så botar jag dig. Du har exakt en månad på dig från och med nu.
Kuron blev rädd och flydde för att hitta en som skulle älska honom. Men vem kan älska en självisk kejsare? Kuron tror förstås att alla kan det eftersom han gör det själv. Kuron sprang in i en stor skog. Han gick på en stig som han trodde ledde till en skogsby. Eftersom han aldrig var ute själv, så hittade han inte i skogar. Stigen var lång och mörk, Kuron gick vilse och var nu både hungrig och frusen. Han ville hem men han hittade inte stigen han kom ifrån. Det hade blivit mörkt och kallt ute. Plötsligt hörde han hur någon morrade. Ett par stora, röda och hemska ögon dök fram ur mörkret i skogen.Här slutar det första kapitlet ur "Den egoistiske kejsaren"
Fortsättning följer... imorgon.
MyBeginnings - Historien!
Det var en gång.
Det var en gång en flicka med livlig fantasi. Hon älskade att läsa och drömma sig bort i sagornas värld. En dag visade hennes far henne hur man skrev berättelser på datorn. Detta var den 6 april 2003. Flickan var nio år.
Det hon inte visste då var att den histora hon började skriva på skulle bli hennes första "beginning", en oskylldig saga om en egoistisk kejsare vid namn Kuron. Kuron var i hennes fantasi en kopia av huvudpersonen i hennes dåvarande älsklingsfilm, "Kejsarens nya stil". Dagarna gick och hennes fantasi förändrade historien tills det inte fanns mycket kvar av älsklingsfilmen i den berättelse hon skrev. En helt ny värld hade öppnat sig för henne, författarens värld.
Den 29 februari 2004, nästan ett helt år senare, skrev hon för allra sista gången på berättelsen som då fått namnet "Den egoistiska kejsaren". Då hade hon redan startat upp flera andra historier vid sidan av, men de blev aldig längre än en sida.
Flickan var nu tio. Hon hade fortfrande aldrig avslutat en berättelse skriven på fritiden. Idag, sex år senare, har hon en hel uppsjö uppstartade berättelser bakom sig, men inte en enda avklarad. De har blivit till en viktig del av hennes liv som hon aldrig skulle vilja ge upp, och tillsammans går de under namnet MyBeginnings...
Men flickan har inte gett upp hoppet om att en dag bryta trenden och avsluta en berättelse. Det tycks som om hon för var år som går kommer närmare sitt mål - eller så har bara alla beginnings blivit längre och längre....
En sak kan vi i alla fall vara säkra på, vi har inte på långa vägar nått fram till den del i hennes berättelse då vi tvingas säga:
"Och så levde hon lycklig i alla sina dagar,
slut."
Ett stort tack
Nu kommer (äntligen?) förklaringen till mitt namn, men det blir i ett annat inlägg.
Simma lugnt och tack för att ni läser.
/MyBeginnings
Tåget
Har det något med luften att göra? Atmosfären? Är sätena för hårda?
Vad det än är så gör det folk sura. Det verkar finnas någon oskriven lag som säger att man måste vara på dåligt humör när man åker komunalt.
Tror ni mig inte? Se er omkring själva då nästa gång ni reser med tåg.
(Ursäkta detta inlägg, men jag är trött och har inte så mycket tid på mig. Skriver något mer intressant nästa gång. Och fortsätt att hålla utkik, för förklaringen till mitt namn kommer snart att dyka upp här.)
Simma lugnt i den stora, vida världen!
First Time - Guang Liang
Lyssna på den här låten och kolla på videon. Gillar Guang Liangs (Michael Wongs) musik.
HJÄLP
Jag har börjat inse att jag skriver till en vägg, för det pendlar dagligen mellan en och två unika personer som följer bloggen, vilken den ena personen troligtvis är jag själv. Fast det gör inte så mycket.
Jag skojade bara. SNÄLLA FÖLJ MIN BLOGG, JAG SKRIVER FÖR DÖVA ÖRON!
Hm... kanske jag är den där bloggaren som skriver för att få uppmärksamhet snarare än den som skriver för att röra runt i folks huvuden. Är det verkligen det jag vill? Vill jag vara den som skriver för uppmärksamhet?
Nej, but that´s life...
Haha, det här ovanför låter riktigt deprimerande. Fatta inte det hr fel nu, jag mår jättebra. Har bara blivigt lite beroende av bloggen. Börjar förstå varför folk laddar upp varje dag. Men jag ska gå nu. Inlägget blir inte så långt som jag hade velat. Ska skriva lite på en berättelse som jag håller på med. Förklarar mer någon annan dag.
BTW så kan ni få som följer det här tjafset få vänta er en förklaring till mitt namn någon dag framöver. Tnker inte avslöja vilken dag, så ni får helt enkelt håla utkik.
Simma lugnt mina små firrar!
"Nature Always Finds A Way"
I lördags när jag var ute och krattade stötte jag på den här lilla sötnosen. Den fick mig att minnas ett citat från en mycket känd film. "Nature always find a way."
Det spelar ingen roll hur mycket vi människor breder ut oss och skövlar under vår framfart. Det finns inte en chans att vi kommer kunna kontrollera naturen.
Här är beviset.
Veckans film - NANA
I ondags fick jag tips av en kompis att se en film som fanns uppladdad på youtube. Filmen, NANA, handlar om två tjejer med samma namn som mötts för första gången på ett tåg till Tokyo. Under ganska typika Hollywood-liknande omstänigheter blir de rumskompisar.
Filmen är japansk med engelsk text och är, enligt mig, en ganska annorlunda kärleksfilm. Den bygger på en mycket populär mangaserie som filmatiserats. Helt klart värd att se!
Jag har inte sett så många japnaska filmer än, men de jag har sett (mycket tack vare en viss kompis<3) är en skön kontrast till den alltför uttjatade hollywood-tillverkningen. Nana må vara en film om kärlek och vänskap, men den har en skön handling med flera vändpunkter och ett hyfsat lyckligt, inte helt väntat slut. (Sen så är de japanska killarna jättesöta, som pricken över i:et.)
Karaktärerna "Hachi" och Nana är så olika två kompisar kan bli. Hachi känns först lite onaturlig i sitt sätt, men efter ett tag är hon den som står en närmast hjärtat (särskillt efter att man sett uppföljaren, NANA2)
Kolla på NANA på youtube.com. Hela filmen finns uppladdad, fast splittrad i 11 delar. Kvalitén suger, men har man inte lust att köpa filmen så får man finna sig i det.
http://www.youtube.com/watch?v=lbJvAITwXUs
Efteråt MÅSTE ni bara se uppföljaren. Jag grät mig igenom slutete, vilket jag inte har gjort på länge till en film. Brukar inte bli så rörd av filmer, men den här träffade mig rätt i hjärtat. Kan nästan påstå att tvåan är bättre än ettan.
