Beroende på vilken dag man frågar mig så får man lite olika svar, men just idag (31/12) så såg jag en film på tv som jag tycker är väldigt bra. Jag vet inte om det är min absoluta favoritfilm, men just idag är den det. "Bron till Terrabithia" heter den. För er som inte har sett den, GÖR DET. Och glöm inte näsdukarna. Det blir många, stora krokodiltårar.

Bilden är tagen av Mau i somras. Jag är personen i ljus jacka till höger, och Hannah är hon till vänster.

Jag har varit sjuk den här veckan, så jag använder det som ursäkt för att jag inte har bloggat. Nåja, här kommer en ny klump med inlägg.

Jag har ett syskon, en yngre bror på 15 år. Han är rakt igenom tonåring med allt vad det innebär. Hålla familjen på avstånd och hela den biten. Ni känner säkert igen det. Fast han är en snäll tonåring. Han hr alltid varit väldigt snäll, snäll och omtänksam. Vi har nästan aldrig bråkat han och jag, vilket inte är så vanligt när det gäller syskon.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer. Det finns massor som jag skulle kunna säga, men Martin har sin integritet och jag tänker inte lägga ut honom allt för mycket på den här bloggen. Vill han berätta om sig själv så är det upp till honom.

Det var rätt länge sedan jag grät till en låt, men den här har man ju bölat till några gånger. Kolla på musikvideon så rinner kanske även era tårar.



Den heter "Tong Hua (Fairytale)" av Guang Liang (Michael Wong)

Rester från julbordet så klart. Fast jag var sjuk, så jag lyckades bara peta i mig några små sillbitar med potatis och gräddfil. Middagen blev ugnspannkaka, och den gick mycket lättare att peta i sig (mådde bättre då också).

Det var det!

Det är sent och jag är trött efter en lång dag, men jag ska försöka få till ett litet inlägg innan jag hoppar i sängen.

På julaftonsmorgonen studsar lillebror ur sängen på tok för tidigt, redan vid sju, och är snabbt inne för att väcka mig. När jag var mindre klev jag också upp då, men nu morrar jag bara något otydligt till honom som ska föreställa "Jag vill sova en stund till". Någon timme senare har brorsan ändå lyckats få mig att vakna och jag får öppna julklappen som ligger i strumpan. Julkalendern har då redan gått och ibland har även familjen redan vaknat. Vi äter julgröt till frukost, julgröt med mandel (det är en tävling i sig att försöka få den), och jag försöker diskret att tacka mina föräldrar för julklappen från "tomten" (fast numera är det inte lika mycket hyss-hyss, för brorsan har insett att de är tomten).
Vid ett eller två (brukar vara två) dyker gästerna upp. Vanligtvis farmor, morfar och morbror. Ibland även faster och Bosse. Det är bara ett eller två år som vi har haft storsläkt på besök, så det brukar vara rätt lugnt. Kalle börjar tre, men de senaste två åren har jag lyckats smita över till en klasskompis lite innan och tomtat för dem. Människors reaktioner när jag kommer åkandes i passagerarsätet utstyrd till tomte (med mask, luva och hela köret) är oslagbara.
Efter den obligatoriska Kalle är det dags att sätta sig till bords och äta julmat. Jag äter alltid på tok för mycket och är proppmätt innan vi har kommit fram till varmrätten. Men, jag kan inte äte mindre förrätt, för sillen är såå god!
Efter maten är alla sega och övermätta. Då börjar godis och fika dyka upp i vardagsrummet och av någon obegriplig anledning lyckas även det slinka ned, som om man inte redan var proppfull. Jag smiter ifrån en stund och kilar över till Mau för att byta julklappar. I år lyckades jag dock lura över henne till mig, så jag slapp gå ut i kylan. Nu någon gång dyker tomten upp. Vår tomte är inte en försynt liten varelse med stor mage och röd rock, nej vår tomte har brun rock, är närsynt, förvirrad, dement, går vilse, kallar mamma för "gammal tant" och läser fel på alla paket. Vår tomte är helt underbar och får alla att skratta, men han blir mindre och mindre barnvänlig för var år som går. Det kanske är bra att just vår tomte inte är den som besöker alla småbarn...
När tomten har gått är det dags att börja dela ut paketen under granen. Julklappsutdelningen tar sin tid, och när den är över är det bara någon timme kvar innan gästerna börjar dra sig hemmåt. Då återstår bara disken och allt pappersskräp på golvet innan man kan gå och lägga sig.

Nu sitter jag här och funderar på att krypa ned i sängen och låta julafton övergå till juldagen.

God Jul

Mitt mellannamn är Elisabeth. Nästan alla kvinnor på pappas sida av släkten heter det i mellannamn (fast jag tror att de stavar med 't' och inte 'th'), så det är lite av ett släktnamn. Själv har jag aldrig haft något emot det. Det är ett fint namn. Jag känner bara bra människor som heter det. Dessutom är det rätt mysigt att alla ens söta släktingar (på pappas sida) vet när det är Elisabeth-dagen, så vi brukar sitta och skicka runt en massa grattis-sms till varandra då.

Den här frågan är faktiskt svår. Okej, jag medger, jag har sagt att nästan alla frågor har varit svåra, men den här är extra svår. Jag har ingen speciell person som jag skulle vilja byta liv med, men hade frågan varit annorlunda formulerad (som Emelie så vackert uttryckte det) så skulle jag ha sagt att jag ville vara en kille för en dag, haha. Eller så skulle jag vilja byta liv med någon som lever ett väldigt annolrunda liv, någon som kanske är äventyrsresande, känd, bosatt i något annat land med en helt annan kultur eller kanske någon som har ett väldigt ovanligt yrke.

... och där försvann jag visst iväg. Kom nyss på mig själv med att sitta och stirra på skärmen i flera minuter. Energin bara rann ur mig. Det känns som om det här blir slutet på inlägget.

Jag vet att jag drömde något för inte så länge sedan som jag försökte komma ihåg dagen efter, men den drömmen har helt fallit i glömska nu. Däremot minns jag drömmen jag drömde innan dess (kan det vara en vecka sedan?). Detaljerna har fallit bort, men jag minns att Bet och Tilda var med. Det var sommar och solen sken. Bet hade på sig en vit klänning och jag och Tilda hade bestämt träff med henne. Vi sprang fram och tillbaka över "stora vägen", där vid korsningen, och blev nästan överkörda av en buss. Till slut dök Bet upp i sin klänning. Sedan hände en massa saker som jag har glömt bort. Vid något tillfälle satt i alla fall jag och Bet på "berget" utanför mig och pratade. Vad vi pratade om kommer jag inte heller ihåg. Sedan gick (skuttade?) vi hem till mig alla tre och plockade enorma körsbär från körsbärsträdet. Det var extremt ljust i drömmen. Himmelen var alldeles vit av solljus och det var varmt. Körsbären var extremt stora, helt klotrunda och klarröda. Där någonstans, med körsbären i handen, vaknade jag.

Jag måste säga att den här drömmen var väldigt alldaglig om man jämför med de drömmar jag brukar drömma. Inget övernaturligt (förutom körsbären), fast det var å andra sidan en väldigt känslosam dröm. Lycka blandat med en känsla av oro, som om något hemskt hela tiden var på väg att hända.

Det här beror väldigt mycket på hur man definierar ordet "kärlek". Om man räknar med den sortens kärlek som man kände när man var sex år så var min första kärlek en kille som gick hos samma dagmamma som jag själv gjorde. Han och jag lekte varje dag och jag blev överlycklig när han en dag föreslog att vi skulle leka att vi gifte oss. När jag sedan började sexårs så pratade jag massor om honom. Rätt gulligt faktiskt. Unrar vad det har blivit av honom nu.

Åkte alldeles för tidigt till skolan idag (trodde att tågen skulle vara väldigt försenade med tanke på det underbara vädret), och nu sitter jag här alldels själv och väntar på att någon ska dyka upp. Har i alla fall med mig mitt skrivblock så jag kan skriva lite på min kära bok om det skulle krisa, så det går ingen nöd på mig.

Läraren sa att Vevve och Mimmi är här redan, men att de troligtvis gick ut. Är jag inte den enda som gillar att dyka upp en halvtimme för tidigt? (var är de förresten?)

Okej, jag måste bara börja med att tillägga att jag är stolt över att jag bloggar i tid idag. Tummen upp för mig.

Den här frågan är faktiskt svår. Jag har flera väldigt nära vänner som skulle kunna ränkas som mina "bästisar", så det här inlägget tillägnar jag dem (ni vet vilka ni är).

Ni är de vänner som känner till alla mina bra och dåliga sidor, och fortfarande finns där, år efter år.
Ni är de vänner som får mig att skratta och gråta - som tröstar mig, stöttar mig och gör mig lycklig.
Ni är de vänner som jag hoppas att jag har kvar i resten av mitt liv.

Det här är jag julen -08.

Det var faktiskt ett tag sedan jag funderade på den här frågan, men jag vet att jag någon gång har kommit fram till att jag vill gifta mig på sommaren på en ö i skärgården. Vit klänning, grönt gräs, några vänner som spelar musik och släkt och vänner närvarande. Inget stort prinsessbröllop som säkert många tjejer drömmer om, och inte heller ett kyrkligt bröllop. En stilla cermoni i naturen, det är allt.

Ja, det här blev inte ett långt inlägg, men vad finns det mer att säga?

Ha! Vad är det för datum idag? Vad är det för datum idag? Jo, den 15:e! Och vad står det i inlägget??

I made it! Nu är jag äntligen ikapp igen!

Mitt favoritställe på jorden är... Hm, jag har faktiskt två favoritställen. Det ena stället är ön Kho Chang i Thailand. Vi var där år 2008 och jag blev helt förälskad i hela stället. Någon gång i mitt liv kommer jag definitivt att återvända dit. Miljön, människorna... allt var så underbart. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att rida barbacka på en elefant mitt ute i djungeln, eller utsikten från restaurangen ute på piren Bang Bao när solen gick ned bakom de små husen och träbåtarna sakta guppade invid bryggorna. Doften av nylagad fisk blandat med lukten av saltvatten.

Mitt andra favoritställe påminner har också något att göra med vatten. Det finns en vik utanför Möja som min familj alltid åker till med båten på sommaren. Det är otroligt vackert där inne och vattnet är nästan alltid varmt. Ibland om kvällarna när solen är på väg att gå ned tar jag roddbåten och ror ut mitt i viken. Där drar jag in årorna och låter båten ligga och guppa. Sedan sitter jag bara där och tänker och lyssnar till kluckandet mot skrovet och fiskmåsarnas skrik. Jag brukar tänka att där, just där, borde man ha ett skrivblock med sig och skriva ned allt man tänker, för det finns ingen annan stans på hela jorden där jag tänker så mycket som där, eller där jag har en sådan inspiration. När vattnet ligger spegelbankt, solen befinner sig precis bakom de svarta silluetterna av träd och himlen är färgad i regnbågens alla färger, då är jag helt harmonisk inombords och det finns inga bekymmer i världen som skulle kunna få mig på dåligt humör. Jag skulle kunna sitta där för evigt.
Fast när solen har gått ned, himlen har mörknat och myggorna börjat attackera en hejdlöst så försvinner magin och jag tvingas skynda mig att ro tillbaka till båten för att inte bli uppäten.

Okej, det här ska ju föreställa igår, och då var jag sjukt orolig/nervös inför graderingen. Jag och Hannah skulle gradera oss på kvällen och försöka ta blått bälte i ju-jutsu. Vi hade övat massor på alla (obegripliga) ord som vi är tvungna att kunna och vi hade tragglat tekniker under två terminers tid. Igår kväll gällde det äntligen. Jag var asnervös. Trodde på fullatste allvar att jag inte skulle klara det. Det ingår nämligen ett skriftligt prov i graderingen till blått, och jag var fast övertygad om att jag skulle kugga på det. Jag trodde att jag skulle klara allt förutom provet och sedan få titta på medan Hannah fick sitt nya bälte.

Nu i efterhand så inser man att det inte var något att oroa sig för. Graderingen gick bra (även om jag fick hjärnsläpp och glömde bort namnet på flera viktiga grundtekniker) och jag kämpade tills jag höll på att svimma. Lyckades pressa ut den sista energin jag hade kvar under de sista tio minutrarna. Det skriftliga provet glömdes visst bort ("glömdes"?) och jag och Hannah lyckades gradera oss utan att behöva skriva en endaste liten rad. Tyvärr fick vi inte våra blåa bälten för de var slut, så vi får vackert vänta tills efter julen innan vi får sätta på oss helt sprojlans nya, smurffärgade bälten.

Extra många kramar går till Jenny (även om jag vet att du inte läser det här). Hon var den som förtjänade flest applåder på slutet, helt klart!

Okej, det här inlägget kommer att ta ett tag, för jag kom på att jag vill ha en bild till det, och batteriet i min kamera är totalt urladdat. Så vi får helt enkelt vänta... och vänta... och vänta...

Medan ni väntar på att batteriet ska vakna så kan ni lyssna på den här låten:
(Det gör jag just nu nämligen)



Såå, nu har batteriet laddat. Här kommer en bild. (Han blev lite pimpad, för jag hade inget att göra. Visst är rosetten fiin?)



Okej, snyggingen på den här bilden heter Lennart. När jag först skulle komma på vad mitt käraste minne var så insåg jag att jag har väldigt många och jag kunde först inte riktigt bestämma mig. Nu kom jag på att jag kanske borde ha tagit minnet av då min lillebror föddes, för det minnet är mycket kärare än det här, men nu när jag har bemödat mig att fota och allt så ska jag kanske ta och berätta om Lennart istället (sorry Martin)

Lennart är en jättestor nalle med överdimmensionerat huvud. Han är en utav de äldsta gosedjuren jag har och definitivt det som har betytt mest. När jag var omkring två år (kan det ha varit min två-årsdag?) så kom min morbror Björn över. Jag minns att jag stod i trappan i hallen när Björn öppnade dörren. Mamma satt i trappan bakom mig och pappa stod framför dörren. Jag tror att det var han som öppnade, men det minns jag inte helt. Björn vände i alla fall när han kom innanför dörren och gick ut igen. När han kom tillbaks hade han en jättestor nalle med sig. Nallen var mycket större än jag! Och den var till mig! Av någon anledning bestämde jag redan då att jättenallen skulle få heta Lennart, och det har han gjort ända sedan dess.

Lennart är nallen som jag har kramat när jag har behövt någon att krama, gråtit mot och sovit bredvid (han fick ersätta mina föräldrar ett tag när jag skulle lära mig sova själv, men blev förpassad till fotändan av sängen efter att ha vaknat med hår från hans päls i munnen flera dagar i rad). När jag var liten släpade jag och en kompis ned honom för trappan. Vi orkade inte bära honom, för han var för tung. När jag sedan blev något äldra så dansade jag med honom när pappa spelade piano. Lennarts huvud var alltid för tungt, så han tittade konstant upp i taket. Vid den perioden var han och jag lika långa. Idag sover han fortfarande vid min fotända och han kommer troligtvis att flytta med mig den dag jag flyttar hemifrån.

Slutligen vill jag bara säga att mitt allra käraste minne är när min lillebror föddes, och ingen jättenalle i världen skulle någonsin kunna ersätta honom.

Hahaha... haha... ha..
En bild var det visst... från i söndags... Jag har ingen, tyvärr. Kände inte för att fota mig själv då. Smutsigt hår är inte det finaste. Men men, jag kan i alla fall återberätta den dagens underbara klädsel. Observera att jag inte lämnade huset på hela den dagen.

Jag har på mig ett par mörkgråa, pösiga joggingbyxor (Dem jag har fått av Mau, och de är assköna! Skönaste byxorna jag äger! Tack igen!). Uppe på det hade jag en för liten, urtvättad grå tröja me någon strassliknande dekor på. Pricken över i-et var mina fiina och underbara (och för små) isbjörnstofflor. Det är nästan så att det är värt att lägga upp en bild på dem. De ser ut som två isbjörnshuvuden i tyg, och de ler. Assöta!

Japp, det var hela min klädsel den dagen. Tror i för sig att en knallgul sjal åkte fram där framåt eftermiddagen då det blev iskallt i mitt rum, så jag blev lite mera färgglad i slutändan.

Jag hade tänkt lägga upp en bild här, men jag har inga bra bilder på min dator så det får bli ett bildfritt inlägg.

Min mamma heter Gunilla och min pappa heter Ingvar. De är världens bästa föräldrar som alltid har stöttat mig, även då stötta mig har inneburit att sitta uppe mitt i natten och lyssna på mina stressutbrott då jag är fast övertygad om att hela världen kommer att gå under om inte jag hinner lämna in alla skoluppgifter i tid eller prestera maximalt på ett prov. Å andra idan, stressintoleransen verkar gå i släkten, för på den biten är jag väldigt lik båda mina föräldrar.

När jag var liten hade jag min mammas tonårsperiod som min förebild för hur ett tonårsliv skulle se ut. Hon berättade mycket om sin uppväxt för mig och jag brukade önska att jag hade fått träffa henne när hon var lika gammal som mig. Vi skulle säkert ha blivit vänner, för vi påminde rätt mycket om varann. Kanske påminner vi fortfarande en hel del om varandra, det är svårt att avgöra.

Hon är också den mamman som kan skruva upp volymen i bilen och sitta och sjunga fr full halls när hon hämtar mig från träningen. Vi är den perfekta sångduon! Falskt och påhittad sångtext, men ingen kan anklaga oss för att inte ha kul!

Min pappa och jag är också rätt lika, även om han pratar mycket mer än mig, hehe. Vi har samma sjuka humor och kan skratta hejdlöst åt de mest konstiga sakerna. När vi är i vårt esse vrider folk på sig och undrar "vad fan är det där för galningar?" Uppe på det har vi i princip samma filmsmak (plus minus några filmtyper) och väldigt lika musiksmak (jag har hans musiksmak, men han har inte min). Även vi är en väldigt duktig sångduo - det låte kanske inte riktigt lika falskt (för det mesta), men vi sjunger desto mer ihop. Vi spelar även musik ihop, så jag tror att jag har fått min musikaliska ådra från hans sida.

Jag älskar båda mina föräldrar väldigt mycket. Och det här är tyvärr allt jag tänker skriva om den saken, för jag har fyra inlägg kvar att prestera innan jag ligger i fas igen.

Ladies and gentlemen...

I'm sorry, but... "Min katt åt upp mina inlägg"

Jag är dålig på att uppdatera, men "tredje gången gillt" säger den optimistiske.
(Den pessimistiske säger bara att jag är dålig på att uppdatera)

Nu kommer i alla fall några inlägg att dyka upp här. Klarar jag av att lägga upp alla fram till och med 15:e? Håll tummarna.

Haha, idag har jag inte samma saker i den som i förrgår... Och jag kommer inte ihåg vad jag hade i den då...Jo, förresten, det kommer jag visst ihåg. Hm, få se nu...

Jag hade en väldigt fin (host) loggbok, ett pennskrin, en grafräknare, en mattebok, ett räkneblock (kan någon gissa vad jag hade tänkt göra under helgen?), en smutsig plånbok och en deodorant (?). Sedan några saker som jag inte tänker nämna för det är jul snart så hysssh hysssh...

Åh, och tydligen en gammal teaterbiljett. "Inferno" står det på den. ¿Algo más? Jo, titta, ett gammalt access-kort (lila), två femmor, en gammal knögglig bussbiljett, en alvedon, en hundrakronorssedel (??!!) och en informationsbricka från SOS Alarm "Ring 112 i en nödsituation". Haha, har ingen aning om när jag fick den.

Japp, det var det. Inte allt för intressant, tyvärr.

Ha! Den här frågan är väldigt enkel! Och nej, jag kommer inte att svara att jag har en dålig vana att skita i att blogga, för jag anser fortfarande att jag har avrit ovanligt duktig de senaste veckorna (jämfört med tidigare...).

Nej, men en dåliga vana, som jag önskar djupt att jag inte hade, är att jag alltid går och lägger mig för sent, går upp för sent, äter frukost för långsamt och sedan tvingas springa till bussen för att inte missa den. VARJE MORGON. Det händer då och då att jag missar den, och bussen brukar hinna börja åka innan jag kommer fram till den. Som tur är har vi många snälla busschauförer i kommunen och de brukar stanna och släppa på en om man kommer några sekunder för sent. Skulle de inte vara så snälla så skulle jag komma för sent till skolan var och varannan dag...

Jag har faktiskt blivit värre på morgonen sedan vintern började. Dels på grund utav mina skor som tar några minuter att knyta varje morgon (mina sommarskor var bara att hoppa i, vilket är väldigt fördelssamt när man redan är försenad), dels för att det alltid är kallt när man ska upp så jag ligger kvar i sängen extra länge.

På tal och blåbär, hur många gånger har jag egentligen sagt "sent" eller "försenad" i det här inlägget? Det tål att tänka på...

Jag har verkligen ingen bra förklaring till varför jag inte har bloggat under tre dagar. 9:e, 10:e och 11:e december är försenade i år...? Kan jag använda den ursäkten igen?

Ska försöka gottgöra det nu, så det blir många inlägg idag, haha.

Oj, få en chock troligtvis!

Jag tror att jag skulle lägga undan en hel del på banken, och kanske ge bort lite till min familj. Sedan skulle jag nog resa utomlands! Ta med mig några kompisar och spendera några underbara veckor någonstans där det är varmt.

Det här är faktiskt en svår fråga, för det finns inget bestämt mönster (eller i alla fall så har jag inte hittat det än), men ett måste är att han är snäll och omtänksam. Där slutar nog alla måsten. Sen är det ju en fördel om vi kan skratta åt samma saker och prata med varann om väldigt mycket. Någon som man känner att man kan vara sig själv med och som är lätt att prata med.

Sen så vet jag att jag är expert på att hitta på en massa andra "krav" som jag inte ens kan definiera men som ändå finns där och styr och ställer. Fast i slutändan bryr jag mig ändå inte om dem för det finns nog inte en kille i hela världen som stämmer in på allt det.

Och ja, det där sista blev förvirrande. Tro mig, inte ens jag förstår det och det är jag som har skrivit det...

Seriöst tjejer, vad tänkte vi på när vi valde den här frågan? Någonting jag vill ha mer än något annat just nu? Erm... vet inte. Jo, förresten, lov. Jag längtar verkligen efter jullovet. Slippa plugga, slippa skolan, slippa gå upp på morgonen. Kan ägna hela dagarna åt att julpyssla, julhandla, träffa vänner, skriva och bara chilla. Lov känns väldigt lockande.

Sen vill jag ha Jul också. Vem längtar inte efter julen nu? Har kollat på massor med julfilmer med lillebrorsan för att komma i julstämning. Dock är mitt stökiga rum raka motsatsen till julstämning just nu... Suck.

Och dagens andra inlägg blev väldigt kort, men det får ni leva med.

Piip...
Piip...
Viktigt meddelande, viktigt meddelande, 5:e december blev försenad i år.
Piip...

Jag ber verkligen om ursäkt, men jag hade inte tid att skriva igår, så ni får två inlägg idag istället.

Okej, nu ska vi komma till saken också. Hm... (Går)dagens ämne är inte så svår. Jag har nog redan svarat på detta några gånger, men visst, vi tar det igen.

Hela mitt liv har jag drömt om att ge ut en bok, så för några år sedan insåg jag att om jag någonsin vill nå dit så måste jag börja med att skriva en bok. Därför är mitt mål för tillfället att skriva klart den bok jag håller på med (Det är 3-4 kapitel kvar). Man kanske ska ta och tillägga att jag i början av detta år lovade mig själv att boken skulle vara färdigskriven innan årets slut. Just nu känns det inte som jag kommer att hålla det, men jag kommer i alla fall att skriva klart boken, det är ett som är säkert. När är dock den stora frågan.

Det är lustigt, men nyss kom jag att tänka på att när jag var liten så drömde jag om att antingen bli massör eller öppna en egen pysselbutik. Jag hade även en period, precis som alla andra ungar, då jag ville bli veterinär. Sen kom jag dock på att jag har sprutfobi och att även veterinärer måste ta sprutor, så då sprack den drömmen. Haha, jag hade till och med en period då jag ville bli florist (humoristiskt, med tanke på att inte ens kaktusar överlever i min (van)vård).

Ops, jag vet att det har varit 5 december i 25 minuter redan, men ni får blunda för det.

Jag tänker gå lite mot strömmen så här i juletid och hävda att sommaren är min favoritmånad. Visst, vintern med julen är helt underbar (kolla bara på det gnistrande vita landskapet ute så inser ni ng vad jag pratar om), men jag fryser och har gjort det i flera dagar. Det är kallt, man vaknar varje morgon med ont i halsen och dagarnas enda soltimmar är då man själv sitter instängd i skolan. Det är jättemysigt med vinter, men sommaren är bättre. För det första är det varmare (man kan vistas ute i flera timmar utan att det ska vara obehagligt) och för det andra ljusare. Bäst av allt - man är ledig i stort sett hela sommaren!

Fast jag måste erkänna, alla årstider har sin charm, även den mörka och regniga hösten. Så även om jag älskar när det är varmt så är jag glad att jag bor i ett land som har alla de fyra årstiderna.

Den här frågan är svår! Jag har typ ingen aning. Kändisar har aldrig riktigt intresserat mig, tyvärr. De är ju faktiskt i grund och botten vanliga människor precis som oss. Fast nu är det så att jag måste välja någon, så jag säger... hm... Okej, vad sägs om Stephen King? Jag har en rätt bra anledning att träffa snubben också (för er som inte vet så är han en jättekänd skräckförfattare):

Jag vill träffa honom, ställa honom mot väggen och fråga: "Hur fan lyckas du spotta ur dig så många romaner!" Har ni sett förteckningen över hans romaner? Han har typ skrivit 50-60 stycken (för att inte nämna dem han har skrivit under pseudonym eller den hög med texter som han har skrotat)

Jag vet att mitt val är rätt tråkigt, men jag är faktiskt nyfiken på hur han bär sig åt. Han kan ju inte hinna med annat än att skriva, tycker man.

Ha det bra så syns vi imorgon!

Den här frågan vet jag att jag redan har svarat på för väldigt länge sedan, men för er som inte var med då så tar jag det igen. Vi börjar berätta på ett annat sätt den här gången.

Jag hade en epriod då jag fick för mig att jag ville börja blogga. Tyvärr kunde jag inte komma på ett bra bloggnamn (antar att jag inte är den enda som har varit i den situationen). Det var i samma veva som min mamma skämtade och sa att jag borde lägga ut alla mina påbörjade berättelser någonstans och låta andra avsluta dem eftersom jag aldrig lyckades göra det själv. Detta skämt fick mig att inse att det faktiskt var sant - jag hade aldrig avslutat någon berättelse som inte hade med skolan att göra. Namnet jag därefter kom på till bloggen beskriver nog detta ganska bra - MyBeginnings. Det var från början tänkt att vara en blogg om mina påbörjade små berättelser, mina Beginnings (som jag av någon anledning valde att kalla dem) Nu har bloggen snarare blivit ett ställe som jag skriver på när jag känner för det.

Om ni vill läsa orginalinlägget om bloggnamnet så finns det här.

Jag trodde aldrig att jag frivilligt skulle gå ut med mitt namn på den här bloggen som från början var menad att vara "annonym", men allvarligt talat, hur annonym är en blogg där man har lagt ut bilder på sig själv?

Hej, här kommer nog för första gången en ordentlig presentation av vem som driver den här bloggen. Mitt namn är Camilla, men de flesta kallar mig Milla och har gjort det genom stora delar av min skolkarriär. Just nu är jag en 17årig liten filur som läser Naturvetenskap på gymnasiet, och som ägnar fritiden åt att träna ju-jutsu och spela tvärflöjt. Jag är också den sortens tjej som ibland lever lite för mycket innuti sitt huvud än utanför. Detta är dock för det mesta under de perioderna då livet är rätt händelselöst. De där dagarna som går till den grå massan, om ni förstår vad jag menar.

Enda sedan jag var ett litet barn har jag varit farscinerad av berättelser - ja enda sedan jag började läsa själv, och kanske redan innan dess. På lågstadiet var jag den som hittade på lekarna som jag och mina kompisar lekte (och jag kunde bli irriterad om de andra inte lekte "rätt", haha). Som nioåring visade min pappa mig hur man skrev saker i word och jag började skriva på en egen berättelse. Sedan den dagen var jag fast. Jag har påbörjat många sagor under mina år, men sällan avslutat dem. Med tiden började drömmen om att en dag lyckas slå igenom som författare växa sig fram, men jag slog alltid ned den genom att tänka att "det kommer aldrig att ske". Idag finns drömmen fortfarande kvar och den är starkare än någonsin tidigare. Jag har börjat inse att om jag någonsin vill nå dit så är det bara jag som kan göra det möjligt. Ingen annan kommer att göra det åt mig.

Med det här som bakgrund så kanske ni undrar varför jag inte sökte in till en författarlinje på gymnasiet. Tro inte att jag inte hade det i åtanke ett tag, men jag antar att jag i slutändan är rädd för att släppa allt och satsa fullt ut på något. Om min dröm inte skulle gå i upplevelse så skulle jag inte vilja stå där utan en "backup-plan". Dessutom är jag rätt intresserad av naturämnena. Jag vill veta varför världen är som den är.

Skolan tar mycket plats, ibland alldeles för mycket, så det är bra att jag trivs i miljön och klassen. Alla ni tjejer i klassen är helt underbara. I stort sett alla lärare är bra och stämningen i korridorerna possitiv, så även om läxberget ibland blir lite för högt och stressen börjar ge sig till känna (eller helt kastar sig över en) så ångrar jag inte mitt val.

Och nu börjar den här presentationen att bli lite väl långrandig. Det är dags att runda av, men ni lär få höra från mig igen här imorgon (troligtvis på förmiddagen, för på eftermiddagen hinner jag inte blogga förens efter halv tio)

Ha det bra så länge!

Okej, jag vet att jag är usel på att uppdatera (inte ens min vadslagning med Bet lyckades förbättra det, haha). Nu gör vi dock ett nytt försök. Jag och några tjejer i klassen har beslutat oss för att göra en egen variant av "30 days"-listan som cirkulerar runt i bloggvärlden just nu. Vår egen lista (som är ett hopplock av andras listor med några få egna tillägg) kommer att täcka December månads alla 31 dagar, med ett ämne per dag. Okej, allvarligt talat, hur många tror att jag kommer att klara det här? Upp med en hand!
Som jag trodde. Emelie och Ronja, ni kan ta ned händerna nu för ni är nog rätt ensamma med att tro på att det här ska gå. Men man kan ju alltid hoppas på det bästa, eller hur? Dessutom, den här gången har jag ju min supportergrupp i skolan som kan peppa mig att skriva (eller kanske piska mig till det?). Det här ska gå!

Här är i alla fall listan, redigerad av mig och Emelie:

31 dagar i December

1:a December – Presentera dig själv

2:a December – Meningen med mitt bloggnamn

3:e December – En kändis jag vill träffa

4:e December – Min favoritårstid

5:e December – Mina mål/drömmar/önskningar

6:e December – Någonting jag vill ha mer än något annat just nu

7:e December – Typ av killar jag faller för

8:e December – Vad jag skulle göra om jag fick 100 000 kr

9:e December – En dålig vana jag önskar att jag inte hade

10:e December – Vad jag har i min väska

11:e December – Mina föräldrar

12:e December – En bild på mig idag och vad jag hade på mig

13:e December – Mitt käraste minne

14:e December – Någonting jag oroar mig för

15:e December – Mitt favoritställe på jorden

16: December – Mitt drömbröllop

17:e December – En bild på mig själv för två år sen

18:e December – Min bästis

19:e December – Någonting jag ångrar

20:e December – Min första kärlek

21:a December – Min senaste dröm

22:a December – En person jag vill byta liv med en dag och varför

23:e December – Mitt/mina andra namn och vad jag tycker om dem

24:e December – Min jultradition

25:e December – Vad jag åt idag

26:e December – En låt som får mig att gråta

27:e December – Mitt syskon

28:e December – En bild på mig själv som är tagen utav någon annan

29:e December – Min favoritfilm

30:e December – Någonting som gör dig glad

31:a December – Mitt 2010

Följ även listan på dessa personers bloggar: Ronja, Emelie