Några ord om att sola...
Jag kom hem från sjön i morse. Har knappt sovigt någonting inatt så jag är rätt trött. Låg och slöade framför TV:n och kollade på "En prinsessas dagbok". Vet ni, jag mindes faktiskt den filmen som bättre, men å andra sidan så var jag nog mindre när jag sist såg den...
På tal om... INGENTING. Nu är det sommar vilket innebär SOLBRÄNNA. Alla kändisar dyker upp med den där perfekta solbruna hyn där de ser ut att ha doppat sig i brun färg från topp till tå - vilkert de säkert också har. Plötsligt vill alla se ut så och stränderna blir fullpackade med tjejer i minimala bikinis som ligger och presar huden till maxgränsen. Är inte det sjukt, egentligen? Jag menar, den solbruna (och för alla del solbrända) hy man får av att vistas i solen är inte prefekt vändstekt, utan ett läpptäcke av olika färger. Det är så sommar ser ut. Armarna har bara fått färg på ena sidan, näsan bränns vid och börjar fjälla, magen blir vit och bara halva benen får färg då man vistas i t-shirt och shorts utomhus. Axlarna och ryggen tar mest stryk av alla och kan närmast likna ett kräftskal om man inte är försiktig. Fräknar exploderar i vissas ansikten och kinderna färgas rosenröda. Det är så sommar ser ut.
Det är så sommar ser ut, med glassen i ena handen och sandalerna i den andra. Med smutsiga fötter och myggbett på benen. Med tydligt markerad bikinibränna från den där dagen på stranden då man glömde solskyddsfaktorn. Skrapsår på knät från den där dagen då cyckeln inte orkade hänga med tempot längre.
Släng alla modetidningar som uppmanar en att ägna utseendet mer tid än sommaren, vänd blicken från alla affisher på perfekta modeller. Deras solbränna är ändå inte naturlig. Gå ut i solen och ha kul. Sommarlovet varar inte för evigt.
För det är så sommaren ser ut.
Ny design!
Jag har petat runt lite i designen på min blogg, men är inte riktigt nöjd än. Det kanske blir något nytt snart igen, när jag kommit på hur jag vill ha det. Är inte nöjd med hu ramen runt inäggen ser ut. Menmen, har inte tid att ändra på det nu.
Kommentera gärna vad ni tycker om designen.
Simma lugnt.
En kort text om hur lite jag skriver
Och snälla, ledsna inte på mig för att jag skriver så sällan. Ska försöka bättra mig.
Och detta blev ännu ett av dessa korta inlägg som jag lägger in numera... Funderar faktiskt på att publicera några gamla Beginnings. Vad tycker ni? Kommentera gärna.
Simma lugnt.
Tillbaka till vardagen!
Nej, jag måste tyvärr sluta nu. Har ett rum att städa innan gästerna kommer. Men skriver ett till inlägg snart igen.
Simma lugnt!
Borta tills torsdag
Simma lugnt och i fall att, Trevlig Midsommar!
Tack för dessa underbara år! Lämnar nian nu.
Avslutningen hölls i matsalen. Skolchefen (rektorn) höll ett förvirrat men roligt tal, kören sjöng, lärarna sjöng, pris delades ut. Jag fick premium i NO! Är stolt som en älg. "För bred kunskap och visat intresse inom naturvetenskapen samt enastående resonemang kring klimatproblemen", stod det. Den bästa no-läraren jag någonsin haft delade ut utmärkelsen till mig och jag insåg, när jag stod på scenen inför halva skolan, att jag aldrig hade nått så långt om det inte varit för honom. Han gjorde verkligen föreläsningarna värda att gå på och jag har hittat vilka delar inom de naturorienterade ämnena som jag verkligen är intresserad av. Tack!
Efter avslutningsshowen (eller vad man nu ska kalla det för) drog hela 9:6 upp till vårat BG-rum (klassrum). Vår handledare (~mentor) höll ett avskedstal till oss och vi fick gå fram och hämta våra betyg. En ur klassen började gråta och genast insåg alla att det här var sista gången vi sågs. Avskedet i redaktionen efteråt var värst. Alla nior var samlade där och det var knappt man fick plats. Hälften började gråta och varje avsked högg i hjärtat. Att säga hejdå till alla de tjejer man pratat med i korridorerna, alla man spenderat tid med mellan KP:na (fasta lektionerna), var svårast, för man insåg att det kunde vara sista gången man såg varandra. Det finns människor som man inte känner tillräckligt väl för att kunna hålla kvar kontakten med, men som man har pratat med för ofta för att kunna lämna bakom sig utan vidare. De fanns där allihop. Sen kom lärarna och alla farväl till dem. Jag kan fortfarande inte fatta att jag inte ska tillbaka dit nästa termin. Det känns bara för overkligt. Visst, jag kan skriva att jag har slutat och jag kan säga att jag har slutat, men ínombords går jag kvar i den skola som jag själv sökta mig till, bland de elever jag både hatade och älskade (och stirrade likgiltigt på), i den basgrupp (klass) som dröp av osammanhållning.
Jag är kvar där.
Jag försöker intala mig själv att jag HAR slutat nian genom att skriva det här inlägget. Vem vet, det kanske träffar mig som en bomb en vacker dag och då kan jag äntligen inse att mitt liv har gått vidare till en helt ny fas.
See you later, för jag ska avrunda det här nu så att ni orkar läsa. Vill bara säga "TACK" till alla fantastiska lärare och alla fantastiska elever som jag lärt känna genom åren. TACK FÖR DESSA UNDERBARA ÅR!
Den skola som jag
Man måste skriva medan hjärnan är varm
Nu ÄR skolan snart slut. Det är mindre än 20 timmar kvar innan jag är helt fri. Skolarbetet är slut, men också inspirationen. Hjärnan är helt tom.
Det slog mig nyss att det kanske har med varandra att göra. När man inte tvingas använda hjärnan koncentrerat fem dagar i streck så försvinner ideerna också. Fantasi måste konstant hållas igång. Den sortens inspiration jag behöver kommer sig inte av att stirra i taket. Jag måste göra något. Ha något för händerna och tusentals saker i hjärnan. Då söker jag mig till chanser att slippa undan, söker upp någon dold kammare i hjärnan för att finna lugn och ro. Och där finns inspirationen till att skriva. Hjärnan hugger tag i de lösa trådarna och gräver ned sig i fantasins värld.
Man måste smida medan järnet är varmt.
Man måste skriva medan hjärnan är varm.
Efter en häktisk skoldag kan jag sätta mig ned och skriva i timmar. Fantasin tycks aldrig ta slut och och kastar mig in i skrivandets värld med brinnande entusiasm.
När hjärnan har svalnat, som nu, så kan jag inte bara sätta mig ned och skriva. Andra saker distraherar mig, saker som jag under skoldagarna lärt mig att stänga ute. Visst, jag KAN skriva och jag KAN hitta på berättelser precis som alltid, men entusiasmen är borta och jag känner mig inte inspirerad att göra det. Resultatet blir därefter.
Plötsligt har jag skrivit ännu ett inlägg, trots att hjärnan svalnat för länge sen. Tack vare detta börjar jag nog få igång skrivandet igen, så det spelar egentligen ingen roll om ni läser det här eller ej, det har i alla fall hjälpt mig. Ska dra mig tillbaka till min lilla hörna nu och skriva. Hoppas att jag får till något läsbart.
Håll utkik efter nya inlägg. Jag ska försöka få igång de tröga hjärncellerna och blogga oftare.
Simma lugnt!
Boktips - "New Moon" (och lite annat)
I alla fall, "New Moon" är uppföljaren till "Twilight" och handlar även dem om vampyren Edward och människoflickan Bella. Boken var riktigt bra den här också, fast stämningen var mycket... sorgligare? Jag vet inte hur jag sla beskriva den utan att avslöja för mycket. Stephenie Meyer är fortfarande otroligt duktig på att skriva och jag gillar hennes egna sätt att gestalta mytologiska varelser. Hon bryter mot alla regler och myter, vilket gör att hennes egna karaktärer blir unika. Därmed är det inte sagt att det inte finns folk som kritiserar hennes tolkning av de gamla myterna. Jag har hört mig för, och vissa tycker inte att vampyrer utan huggtänder, som dessutom kan vistas i direkt solsken, får räknas som vampyrer. De hävdar att hon borde ha tagit ett annat namn på sina varelser, eftersom de uppenbarligen inte är just vad man tror att de är - vampyrer. Själv tycker jag bara att de argumentet är fåniga. Visst, hennes beskrivningar av mytologiska varelser följer inte det vanliga mönstret, men det är också det som gör boken läsvärd. Det finns allt för många böcker om vampyrer, allt för många böcker om förbjuden kärlek. Författares chans idag att verkligen slå igenom är att hitta något eget, även i den mest uttjatade genren. Ska man kriticera Stephenie Meyer för hennes vampyrer och varulvar så ska man även kriticera J.K. Rowling för hennes trollkarlar och häxor. En häxa eller trollkarl ska enligt myterna vara en person som svurit sig till Satan och ägnat sig åt onda besvärgelser som bland annat kunde ge missväxt. Hade Harry Potter eller Hermione Granger svurit trohet till Satan så skulle inte böckerna om dem ha fått ett så stort fäste som de fått idag. Jag tror inte att de är förekomsten av mytologiska personer i böcker som dessa som gör att folk läser dem, utan framställandet av karakträrerna (och då inte hur de framställs i gämföresle till den ursprungliga myten) som lockar läsare. Både Harry Potter-böckerna och Twilight-böckerna har slagit egenom stort internationellt och nästan alla tonårningar har eller planerar att läsa dem. Det är på de grunderna jag bygger mina argument - om det nu är så viktigt att mytologiska figurer framställs "rätt", varför läser då folk dessa böcker?
Ett litet inlägg om modern konst.
Jag var på Moderna museet idag med klassen. Det var en ny upplevelse. Modern konst och jag går inte så bra ihop. Jag har ingenting emot konst i sig, så länge det är begripligt VARFÖR det kallas konst. Modern konst kan ju vara vad som helst. Vem är det som bestämmer VAD som räknas som konst och vad som räknas som skräp? En tillknycklad plåtbit, är det konst? Om man ställer två tillknycklade plåtbitar bredvid varandra, kan man då avgöra vilken av dem som är konst och vilken som är skräp?
En del tavlor/konstverk ÄR coola, som t ex den där tavlan som föreställde en grusplan som växt igen, eller bilden på ett samhälle sett uppifrån - men fortfarande, det är inte för att de är modern konst som de är coola, utan för att de faktiskt föreställer något som man kan få ett grepp om.
Efter Moderna museet gick vi till ett museum som var mycket mer intressant (vilket märktes på klassen). Även om alla inte intresserar sig för konst, så verkade folk mer pigga på att kolla på detaljerade tavlor av vackra landskap eller människor än att kolla på en spacklad bräda med några gem fastlimmade på. Jag är inte intresserad av konst, men jag tycker om att kolla på tavlor från 1600/1700/1800-talet. Det ligger så mycket talang och så mycekt tid bakom varje tavla och vissa konstnärer har lyckats få de som de målat av att se levande ut. Önskar varje gång jag ser de tavlorna att jag kunde måla lika bra.
Men nu kommer jag ifrån ämnet. Ämnet var ju modern konst. Modern konst verkar inte kräva några talanger i samma utstreckning som det krävdes förr. Visst, jag ska inte dömma konstverken, för jag är själv ingen konstnär och vet inte hur mycekt tid som lagts ned bakom varje. Vem vet, det kanske tar flera år att slå sönder lite ketschupflaskor och sprida ut dem runt ett bord, vad vet jag.
Ska sova snart, så jag måste avsluta det här.
Simma lugnt.
Veckans boktips - Revolvermannen
"Revolvermannen" av Stephen King är den första boken i en serie böcker som handlar om "Det mörka Tornet". Jag fick den femte boken av min lillebror i julklapp, så jag gav mig an att få tag i den första. Fick den i födelsedagspressent sen av min farmor, efter att själv ha finkammat de närmsta bokhandlarna efter den (visst är det irriterande när de böcker man letar efter bara finns som ljudböcker?)
Boken, "Revolvermannen", handlar om den sista Revolvermannen i ett kusligt och halvdött vilda-westernlandskap. Revolvermannen, även kallad Roland, är på jakt efter Mannen i svart för att få upplysningar om ett torn. På sin färd träffar han många olika människor, som bland annat den ärrade Alice som bor i missär mitt i staden Tull, och den unga Jake med ett okänt, annorlunda förflutet (annorlunda för Revolvermannen och berättelsens miljö). Redan här kanske jag ska varna er; Stephen King skriver inte sockersöta kärlekshistorier eller lyckliga sagor om moraliskt perfekta sagohjältar. Han skriver brutalt, med en ironisk syn på människan. Huvudkaraktären är långt från en sagohjälte, snarare en på utsidan iskall och moraliskt avvikande man som inte drar sig för att mörda på sin väg mot Tornet. Man kommer inte alltid att vara överrens med de beslut som Roland tar och det är denna svarta sida av honom som lyfter honom över den klassiske sagohjältens nivå. Det är här han siljer sig från mängden och jag måste nog motvilligt medge att jag verkligen gillar hans sätt att skriva. Först var jag inte helt säker på att denna berättelse var så pass storslagen som jag läst att den ska vara, men efter att ha läst slutet så måste jag omvärdera min inställning till "Revolvermannen". Detta är en storslagen berättelse med filosofiska inslag och den utspelar sig i en miljö som har ett syfte bakom sig, inte som Eragon där berättelsen är helt och hållet placerad i en tid och på en begränsad plats som omöjligt kan ha existerat.
Jag försöker inte racka ned på Christopher Paolinis trilogi (som ska bli fyra böcker, så han får inte kalla det en trilogi längre), tro inte det för en sekund. Jag är själv ett fan av hans böcker om Eragon och Saphira. Det jag föröker säga är att Arvtagarserien och Det mörka Tornet (Stephen Kings serie) är långt ifrån varandra vad det gäller att ha en tanke bakom allt. King skriver ett fantasyäventyr om en person och en främmande värld, precis som Paolini, men i sin berättelse har han vävt in funderingar kring människan och en teori om hur hela världen fungerar. Man slås av den och är man som jag är så kan man inte släppa tanken. Det är DET som gör Kings "Revolvermannen" riktigt läsbar.
Jag rekomenderar den starkt, men jag varnar er också: Detta är inte en vanlig, lycklig berättelse om en till synes felfri person. Detta är en roman av Stephen King!
